Pyongyang

Pyongyang är Nordkoreas huvudstad och är också landets största stad. Den sägs också vara Nordkoreas äldsta stad. Pyongyang ligger i västra delen av landet, vid floden Taedong, 48 mil från Koreabukten i Gula Havet. Staden ligger på båda sidor av floden och dess bebyggelse sträcker sig såväl norrut som österut mot de låga bergsområden som omger staden. Enligt folkräkningen 2008 har Pyongyang 3 255 288 invånare, varav 2 581 076 bor i själva centralorten.

Namnet Pyongyang betyder ”Platt land” eller ”Fredligt land”. Staden kallades tidigare i historien för ”Ryugyong”, ”Pilträdens huvudstad”, ett namn staden fått på grund av det stora antalet pilträd som funnits här och som fortfarande sätter sin prägel på Pyongyang. Namnet Ryugyong lever fortfarande kvar, då flera byggnader och platser bär detta namn. Mest känt är kanske det ännu icke färdigbyggda hotellet Ryugyong.

Historia

Den forna huvudstaden i Tangundynastin (2333 f.Kr.) ska, enligt legenden, ha legat på den plats där dagens Pyongyang grundades (1122 f.Kr.). Stadens kända historia inleddes år 108 f.Kr. när en kinesisk koloni för handel etablerades i närheten av Pyongyang. Staden fick då en militär betydelse och beväpnades. År 427 e.Kr. blev Pyongyang huvudstad i kungariket Koguryo, men 668 ockuperades området ånyo av kinesiska invaderande styrkor. Senare gjorde Koryodynastins (918-1392) härskare Pyongyang till rikets andra stad, efter den dåvarande huvudstaden Kaesong. 1592 föll staden i japanska händer och i början av 1600-talet förstördes stora delar av staden av anfallande styrkor från Manchuriet.

Under 1600-talet blev Pyongyang en bas för ett intensivt missionärsarbete, med målet att kristna Koreahalvön. Mer än 100 kyrkor byggdes i staden och i slutet av 1800 lär Pyongyang haft fler protestantiska missionärer än någon annan asiatisk stad.

Under kriget mellan Kina och Japan (1894-1895) förstördes stora delar av Pyongyang och staden blev en en nästa öde plats. Under den japanska invasionen (1910-1945) återuppbyggdes staden på nytt, med målet att skapa ett industriellt centrum.

Under Koreakriget (1950-1953) utsattes Pyongyang för omfattande bombanfall och återigen lades staden i ruiner. 1950 intog FN-styrkor Pyongyang, för att kort därefter tappa staden till de framryckande kinesiska styrkorna. Efter krigsslutet återuppbyggdes staden igen, denna gång med hjälp från Sovjetunionen och Kina.

Den moderna staden

Det sovjetiska stödet i återuppbyggnadsarbetet präglar stort statsbilden i Pyongyang, med många byggnader i socialistisk klassicistisk stil. Planen för uppbyggandet av det moderna Pyongyang ställdes ut publikt på en teater strax efter Koreakrigets slut. Staden fick nu stora parker, breda boulevarder och höga bostadskvarter. Pyongyang blev efterhand Nordkoreas politiska och ekonomiska centrum, liksom navet i landets infrastruktur. Staden ökade också snabbt i storlek. 1962 bodde 653 000 invånare i staden. Siffran hade 1978 stigit till 1,3 miljoner och till 3 miljoner 30 år senare.

I staden finns fortfarande delar av äldre bebyggelse kvar, till exempel delar av en tidigare stadsmur samt Hyonmuporten. Flera tempel och paviljoner som en gång byggdes under konungariket Kogyryo har återuppbyggts.

Ekonomi

Den industriella infrastrukturen i Pyongyangområdet är den högst utvecklade i hela landet och var den som först nådde en standard som kan beskrivas som modern. Utvecklingen underlättas stort av den nära, stora och lättillgängliga tillgången på naturresurser, såsom kol, järn och kalksten. I området fanns också ett välutvecklat transportsystem på såväl väg som vatten. I Pyongyang finns såväl lätt som tung industri, men tyngdpunkten ligger på den mekaniska industrin. Här finns fabriker med tillverkning av textiler, skor och livsmedel. Inom staden tunga industri finns tillverkning av cement, vapen och industrikeramik. Stadens största kommersiella och finansiella institutioner drivs av regeringen.

I Pyongyangs utkanter finns jordbruk, som i huvudsak förser stadens invånare med färskvaror, men här finns också mindre odlingar av ris, majs, sojabönor. Det finns en ambition att göra huvudstaden självförsörjande på kött och i området finns större anläggningar för uppfödning av bland annat kycklingar och grisar.

Transporter

Pyongyang är den viktigaste knutpunkten i det nordkoreanska transportsystemet, och huvudstaden har ett förhållandevis välutvecklat nätverk av såväl flyg- och järnvägslinjer, som vanliga vägar. Flygplatsen Sunan, som är den enda flygplatsen för utländska besökare, har såväl inhemska som utländska destinationer, till bland annat Moskva och Peking. Från huvudstaden går motorvägar till städer som Nampo, Wonsan och Kaesong. Tunnelbana, buss eller trådbussar är de vanligaste transportmedlen för stadens pendlare.

Utbildning

I Pyongyang är Kim Il-sunguniversitetet, som grundades 1946, den främsta utbildningsinstitutionen. Men här finns också en högskola inom medicin och ett kommunistiskt universitet som utbildar ledare inom det koreanska arbetarpartiet. Mycket av vuxenutbildningen sker också genom lektioner på stadens fabriker.

Kultur

Pyongyang har ett stort kulturutbud och här finns spelplatser för såväl opera, teater och dans som akrobatik. Nordkoreas viktigaste museum, till exempel det stora museet om Koreakriget, finns i Pyongyang. Staden präglas av de många mindre parkerna som finns runt om.

Landmärken

Runt om i huvudstaden finns flera statyer av den bevingade hästen Chollima. Den mest kände av dessa finns vid Mansu-berget, alldeles bortanför de stora bronsstatyerna av Kim Il-sung och Kim Jong-il. Hästen, som är gjord i brons, är 16 meter lång och står på en stor pedestal. Statyn restes den 15 april 1961, Kim Il-sungs födelsedag, och är totalt 46 meter hög

Källa:
Encyclopaedia Britannica: Pyongyang

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*