Jucheideologin – En metmask ifrån Orienten

Propagandaaffisch för Jucheideologin.
Propagandaaffisch för Jucheideologin.

Bland alla de länder som blev självständiga efter andra världskriget, tillhörde Nordkorea dem som på 1970-talet hunnit längst i industrialisering. Medan den koreanska halvöns södra del lämpar sig väl för jordbruk är den norra karg men med mineralrika berg. Under den japanska ockupationen igångsattes en icke obetydlig gruvdrift och industrialisering som alltså av naturliga skäl koncentrerades till den norra delen. Under Koreakriget skövlades landet. Vapentillverkning och annan verksamhet gick bokstavligen under jorden och förlades istor utsträckning till gamla gruvor.

Efter kriget vidtog en forcerad uppbyggnad, för vilket det kommunistiska systemet väl lämpade sig. Landet inlemmades från början i den kommunistiska länderkretsen, men integrerades ekonomiskt endast i begränsad utsträckning. Nordkoreanerna vägrade nämligen att ställa upp som råvaruleverantör i Comecons arbetsfördelning utan vinnlade sig om att skapa ett allsidigt näringsliv. Regimen i Pyongyang satte därför i gång att utveckla sin industri på egen hand och nådde förbluffande resultat på kort tid. Man serverades ofta solskensberättelser om deras framgångar. En av dem berättade hur de förvägrats ’licens’ på att bygga sovjetiska traktorer och därför beslutat sätta upp en traktorfabrik utan hjälp. Metodiken bestod i att ta isär och kopiera. Redan efter ett par månader hade en prototyp färdigställts – men den gick bara bakåt!, vilket man dock snabbt bemästrade. Sedan hade man blivit självförsörjande på traktorer.

Lastbil tillverkad i Nordkorea.
Lastbil tillverkad i Nordkorea.

I samma anda hade man fortsatt och producerade småningom allt från sytråd till elektriska lok och lastbilar. De senare utgjorde en tydlig andrahandskopia av den amerikanska ”Diamond T”, som fanns även i Sverige på 1930-talets slut och som under andra världskriget levererades till Sovjetunionen i stort antal. De förekom ymnigt och flera var välförsedda med de röda stjärnor på dörren som de erhöll för varje 10 000 km. Tolken sade med illa dold stolthet att de visat sig mycket driftsäkrare än de nya rumänska lastbilar man just importerat.

Framgångarna var påtagliga och ökade aptiten. Avancerad teknologi kunde bäst inhandlas i väst. Varför då importera gammalmodig utrustning från kommunistländerna, som dessutom ansågs ha utnyttjat sin faktiska monopolställning till att ta ut överpriser på egna produkter och betala för nordkoreanska under världsmarknadspris. I början av 1970-talet inledde Nordkorea således sin massiva inköpskampanj av industriutrustning i Västeuropa och Japan i övertygelsen om att man snabbt kunde tillägna sig denna teknologi.

Det låg därför nära till hands att dra slutsatsen att Nordkorea inom Comeconkretsen utgjorde samma ”success story” som Sydkorea var i färd med att göra i OECD-kretsen. Man hade industrialiserat sig av egen kraft och dessutom utvecklat självförsörjning i jordbruket. Världspressen rapporterade om studentdemonstrationer och arbetarkravaller i Sydkorea men sådant förekom inte i Nordkorea. Landet borde följaktligen utgöra ett intressant och efterföljansvärt exempel för många u-länder, inte minst för dem med antivästliga böjelser. Som redan påpekats cirkulerade på den tiden propagandafrasen ”den fria världens frihet består i friheten att svälta”. Innebörden var att det statssocialistiska systemet av allt att döma tycktes utgöra ett förmånligare utvecklingsalternativ än den marknadsekonomiska vägen. I sina strävanden att vidga kontakterna utanför östblocket var det naturligt för Nordkorea att utnyttja alla dessa omständigheter.

LÄS MER:  Konfucianism och kommunism - Ett försök till orientering i nordkoreansk ideologi
Kim il Sung (tv) och Kim Jong Il.
Kim il Sung (tv) och Kim Jong Il.

De otvetydiga framgångarna hade fyllt nordkoreanerna med en stolthet som passerat gränsen till övermod och som i kombination med en närmast total okunnighet om omvärlden resulterade i ett överlägsenhetssyndrom. Till denna proportionslösa självöverskattning bidrog den ohejdade kulten av den ledare som gått i spetsen för industrialiseringen. Enligt gängse terminologi tillhörde han de största gestalter som mänskligheten presterat. I bilden av denne allvise ledare måste då också oundvikligen ingå att han var en gigant även som ideologisk nyskapare, vars idéer vann alltmer ökad uppskattning jorden runt och framför allt fångade folk som liksom de själva avskuddat sig kolonialismens ok. Följaktligen lanserades den av Kim Il Sung grundade jucheideologin som marxismen-leninismen för utvecklingsländerna i samtiden.

Jucheideologin innebär helt enkelt att ett u-land för sin utveckling måste lita till sina egna krafter. Från nordkoreansk sida vinnlade man sig inte så mycket om att sprida den till andra socialistländer som att använda den som lockbete bland u-länderna. Det kunde inte bildas en studiegrupp för läsning av Kims skrifter någonstans i Afrika utan att det utförligt redovisades i nordkoreanska media, inte minst i den engelskspråkiga Pyongyang Times. Grupperna var synbarligen otaliga men av allt att döma med högst marginellt, om alls något inflytande. I den utsträckning det nordkoreanska exemplet fångade u-länders intresse torde det främst ha berott på att Nordkorea utgjorde ett praktiskt exempel på ett snabbutvecklingsalternativ. Dess icke-kapitalistiska karaktär ökade sannolikt attraktionskraften liksom betoningen av oberoendet gentemot stormakter. Ideologin kunde ha sin betydelse för främst vänsterextremister men de konkreta prestationerna torde i allmänhet ha vägt tyngre.

Jucheideologins u-landsinriktning skall inte skymma det faktum att den gjorde anspråk på att vara marxism-leninism, ja än mer att marxismen måste studeras med utgångspunkt från juche. Jucheideologin utgjorde grunden för Kim Il Sungs strävanden att framstå som en ideologisk förgrundsgestalt. Det var därför följdriktigt att han betonade att ideologiska liksom alla andra vetenskapliga och teoretiska problem måste lösas med utgångspunkt från jucheideologin. Framför allt vände han sig mot ett dogmatiskt betraktelsesätt, varmed han menade ett stelt fasthållande vid klassikernas synsätt eller, ännu värre, att man tog otillåtligt starka intryck av andras synpunkter och lät sig styras av servilitet gentemot stormakter. Vilket för renläriga europeiska kommunister måste ha framstått som ett huvudlöst hopkok av kätteri, hybris och okunnighet. För u-landsrepresentanter med öststatsutbildning torde skiljelinjerna ha varit tydliga.

LÄS MER:  Konfucianism och kommunism - Ett försök till orientering i nordkoreansk ideologi

Förutsättningen för Kim Il Sungs uppträdande både som självständig ideolog och aktör i såväl utrikes- som handelspolitik låg givetvis i motsättningen mellan Moskva och Peking. Genom denna berövades Moskva sitt utslagsgivande inflytande i Pyongyang, medan Peking intog en pragmatiskt tolerant attityd så länge Nordkoreas agerande inte gick emot kinesiska intressen. Kims strävanden att lösgöra sitt land från de stora grannarnas övermäktiga inflytande var framgångsrika. ”Vår epok är oberoendets epok” sade han ofta och detta vann spontan genklang och respekt i u-landskretsen på samma gång som den snabba industrialiseringen imponerade. Men detta visade sig inte innebära att jucheideologin vann någon bredare anslutning.

Juchetornet i Pyongyang.
Juchetornet i Pyongyang.

Ty redan ett inledande studium av jucheideologins samhälle gav anledning att ifrågasätta, i vilken utsträckning det kunde tjäna som förebild. Det var alltför tydligt en produkt av högst specifika omständigheter. Det geografiska läget (en halvö med supermakter som gran­nar i norr och total avspärrning mot syd), den politiska situationen (delad nation med kamp på liv och död för att visa det egna systemets överlägsenhet), folkmaterialet med dess ideologiska arv (disciplinerat, arbetsamt och sedan ett årtusende indoktrinerat med konfucianismens hierarkiska ideal) utgjorde alla sådana faktorer som inte torde samverka någon annanstans.

Resultatet kunde beskådas i ett genomdisciplinerat, ja militariserat samhälle, där medborgarna i stort sett berövades all fritid, där fördelningsaspekterna otvivelaktigt beaktades i så måtto att man inte såg några trasiga och hungriga, men där ledarskiktet levde i väl så stor om inte större avskildhet och lyx än i andra länder, där ledardyrkan och vördnad inför överheten antagit kväljande proportioner, kort sagt ett samhälle där den personliga och intellektuella friheten slagit bottenrekord. Och inte minst där självuppskattningen och över­ lägsenhetskänslan av de förväntansfulla besökarna upplevdes som nedlåtande och kränkande.

När Nordkorea firade prestationen att sjösätta ett fartyg på 20 000 ton var det omöjligt att underlåta att dra parallellen med Sydkorea, som höll på att konkurrera ihjäl den västerländska varvsindustrin med skepp i storleken 200 000 ton. Nordkorea konfronterades dagligen med sina svårigheter att betala sina utlandsskulder och de östeuropeiska diplomaterna hävdade att livsmedelsproduktionen endast räckte till högst 25 dagsportioner i månaden. Skriften fanns på väggen om än så länge bara synlig på nära håll. Redan vid 1970-talets mitt syntes tecknen på att tävlingen mellan de ekonomiska systemen i Nord- och Sydkorea höll på att vinnas av Syd.

Om målgruppen för exporten av jucheideologin, dvs u-ländernas ledare, spontant visat positiva reaktioner förbyttes därför dessa snart i skepsis som gick över till negativism när de fann sig utsatta för en mästrande behandling. Besökare, och särskilt då afrikanerna, bemödade sig ofta inte ens om att dölja sina starkt negativa reaktioner. Det var knappast förvånansvärt om de konstaterade att de inte bara sak­nade möjlighet att efterbilda det nordkoreanska exemplet – de ville inte följa det.

LÄS MER:  Konfucianism och kommunism - Ett försök till orientering i nordkoreansk ideologi
Mengistu Haile Mariam
Mengistu Haile Mariam

Någon internationell uppslutning vann således jucheideologin aldrig, med betydelselösa undantag som visst verbalt stöd från Benins och Madagaskars statschefer och att en etiopisk ambassad upprätthölls i Pyongyang under Mengistus år vid makten. En orsak var otvivelaktigt att ideologin inte emanerade från något betydelsefullt maktcentrum eller kopplades till materiella fördelar – några nordkoreanska patrullbåtar eller båtlaster cement vägde lätt i jämförelse med vad Washington eller Moskva hade att erbjuda.

Allt tyngre vägde däremot upprepade erfarenheter av Nordkoreas bristfälliga pålitlighet som samarbetspartner. Kollegerna från Zaire visste berätta att nordkoreanska militärinstruktörer som tjänstgjort på deras sida av gränsen till Angola plötsligt dök upp på andra sidan gränsen i angolansk tjänst med andra pass – varpå militärsamarbetet avbröts. Syrien och Egypten hade tidvis haft brutna förbindelser, men ambassadtjänstemännen i Pyongyang var personliga vänner och hade vittnat inför varandra om att de försäkrats var för sig om fullständigt medhåll från Pyongyangs sida i deras inbördes tvist.

Vid mötet mellan icke paktanslutna stater i Colombo 1976 hade nordkoreanerna stött många ifrån sig genom ett pockande och oresonligt uppträdande för att tvinga deltagarna att acceptera Koreafrågans världshistoriska betydelse och ta deras parti vid den instundande FN-behandlingen. En algerier som deltagit i en bilateral samrådsgrupp inför FN-behandlingen betygade att det var som att förhandla med marsinvånare. Inte heller stärktes Nordkoreas anseende i u-världen av den smugglingsskandal som samma år inträffade i de nordiska länderna och som skildras i ett särskilt kapitel.

Tom Mboya
Tom Mboya

Framför allt krävde u-länderna jämlikhet i sina bilaterala förbindelser och redan respekten för den egna självtilliten gjorde att de ställde sig helt avvisande till tanken på att underordna sig någon självutnämnd och uppenbart megaloman chefsideolog på andra sidan jordklotet. De insåg att självtillit, juche, self-reliance, var en oskattbar tillgång, men att den inte kunde ersätta internationell samverkan. Eller som den kenyanske ministern Tom Mboya några år tidigare uttryckt det vid en panafrikansk konferens som hotade att urarta till en besvärjelserit kring temat självtillit: ”I accept the slogan of self reliance. The man in the bush has always been self-reliant and that is the reason why he is still in the bush.”

Ett kvartssekel senare har vi facit i handen. Jucheideologin ledde det nordkoreanska folket till svält och armod.

Om Pär Lundqvist 775 artiklar
Pär Lundqvist är redaktör på infokorea.se. Han jobbar till vardags som politisk sekreterare för Liberalerna. Pär besökte Nordkorea 2012 och grundade därefter infokorea.se. Han nås lättast på par@infokorea.se eller @parlundqvist.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*