Statyn med Kim Il-sung i Pyongyang.I denna den andra av två artiklar fortsätter Fjodor Tertitskij berätta historien om hur Nordkorea bildades och om hur Kim Il-sung fick rollen som landets förste ledare. Tertitskij beskriver hur Kim manövrerar sig bort från Sovjetunionen och hur han säkrar sin makt över Nordkorea även efter sin bortgång.

Senast tittade vi närmare på den första tiden av Kim Il-sungs herravälde (Läs mer). Vi kunde då se att många av de viktiga tidiga besluten fattades av sovjetiska ämbetsmän, eller att de i alla fall föregicks av ett sovjetiskt godkännande.

Efter att Koreakriget tagit slut och Stalin dött försökte sovjeterna fortsätta att utöva ett liknande inflytande. Strax efter kriget inledde Kim Il-sung en kollektivisering på landsbygden liknande den som tidigare skett i Sovjetunionen, vilket ledde till att bönder hamnade på randen av svält. Detta gav upphov till en bestämd uppmaning från den sovjetiska ambassaden. Den lät så här om vi översätter från diplomatisk ryska till normal svenska: ”Vad i helvete håller du på med, dåre? Du kommer att svälta befolkningen och du kommer att få ett uppror på halsen! Återkalla detta omedelbart!” Kim gjorde som han blev tillsagd och takten i kollektiviseringen avstannade tills vidare.

Chrusjtjov och Stalin 1936

Chrusjtjov och Stalin 1936

Saker började emellertid att förändras i samband det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956. I sin rapport inför kongressombuden fördömde den nye sovjetledare Nikita Chrusjtjov Stalin och genom sitt fördömande så förändrade han för evigt det kommunistiska blockets karaktär. Troligen finns det ingen text i människans historia som förändrat livet till det bättre för så många människor på så kort tid.

Avstaliniseringen ställde Kim Il-sung inför faran att tappa makt. Chrusjtjov attackerade idén om en personkult, vilken också hade börjat att blomstra i Nordkorea. Kim Il-sung försökte säga att visst hade det varit en personkult i landet, men absolut inte kring honom, utan istället kring Pak Hon-yong. Men Pak hade blivit utrensad, så nu kunde det koreanska folket gå framåt mot nya segrar.

En sådan förklaring var helt oacceptabel för de flesta och några höga officerare började att konspirera och smida planer för att störta Kim. Dessvärre var konspirationen så dåligt förberedd att den skulle kunna utgöra grunden för en bok på temat ”Hur du inte ska störta en diktator”. Vid tidpunkten för augustisammanträdet i centralkommittén för Koreanska Arbetarpartiet, då oppositionen planerade att attackera Kim och avsätta honom från alla hans poster, kände Kim redan till konspiratörernas namn och planer och var helt förberedd för striden.

Kim_Il-sung (t.v.) och ChoiYong-kun

Kim_Il-sung (t.v.) och ChoiYong-kun

Av alla oppositionella var det vara Yun Kong-hum, handelsministern, som fick möjlighet att tala. Han sade att man, vid den tredje kongressen för Koreanska Arbetarpartiet som genomfördes tidigare samma år, ”inte kunde känna andan från det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress”. Den lojala majoriteten i centralkommittén började att skrika mot oppositionen, och Kim Il-sungs vän Choe Yong-gon försökte till och med slå ned dem med en stol. Efter en lunchpaus hade alla oppositionella avlägsnats från sina poster och uteslutits ur partiet. Några av dem lyckades att fly till Kina.

Marionetten klipper sina trådar

Även efter augustimötet var diskussionen om en personkult inte över. Under 1957 upprepade den sovjetiska ambassaden vid flertalet tillfällen sin uppmaning till Kim Il-sung att släppa antingen posten som premiärminister eller den som ordförande för centralkommittén till någon annan. Detta för att kunna återupprätta ”den leninistiska principen om kollektivt ledarskap”.

Kim svarade på sitt vanliga sätt: ”Han sade att han höll med om principen och att han skulle fundera över hur han bättre skulle implementera rådet från sina sovjetiska vänner”. I praktiken gjorde han dock ingenting och i september 1957 formade han en ny regering, ledd av honom själv, och kvarstod som ordförande.

Det är inte mycket som är känt, men utifrån tillgängliga dokument tycks det som om formandet av den nya regeringen den 20 september 1957 var en vattendelare. Efter denna dag tycks det som att Sovjetunionen slutade att blanda sig i den nordkoreanska politiken. Kim Il-sung kände av en ny tidsanda: Från denna punkt kunde han, äntligen, göra som han ville.

Den första åtgärden han genomförde var expansionen av det offentliga distributionssystemet till att gälla alla delar av ekonomin. Den sovjetiska ambassaden försökte säga något om ”åtgärder genomförda av vänner” vilka lett till ”oönskade effekter” (vilket översatt från diplomatisk ”sociolekt”, återigen, blir ”Vad i helvete håller du på med, dåre?”). Detta ignorerades dock helt, vilket visar hur drastiskt relationerna mellan de två länderna förändrats på kort tid. Dessutom började Nordkorea i slutet av 1950-talet att skapa Songbun-systemet och bygga ut sitt nätverk av koncentrationsläger. Många av de läger som fortfarande används idag härstammar från denna period. Sovjetunionen deltog inte alls i detta.

Det var ungefär 1961 som Pyongyang beslutade att helt kapa sina speciella band med Sovjetunionen. Detta går lätt att utläsa ur dokument. Du kan hitta många fascinerande saker om Nordkorea före 1961 i ryska bibliotek och arkiv, men efter detta år så slutade den sovjetiska ambassaden att få någon viktig information och dess roll reducerades till att organisera kulturella evenemang och andra oviktiga ärenden.

Därför vet vi mycket mindre om Nordkorea mellan 1961 och 1994 än om perioderna före och efter. Den tidiga historien om Nordkorea kan lätt spåras via ryska källor, och den senare genom vittnesmål från avhoppare. Men för mellanperioden är informationen oftast ganska bristfällig.

Mao Zedong (t.v.) och Kim Il-sung.

Mao Zedong (t.v.) och Kim Il-sung.

Men vi vet att början av 1960 var tiden för splittringen mellan Sovjetunionen och Kina, då Sovjetunionen publicerade böcker som ”Maoism – ett hot mot mänskligheten” och Kina publicerade ”Den vidriga bilden av den sovjetiska social-revisionismen”. Nordkorea valde att alliera sig med Kina: Ordförande Maos ”hälsosamma” stalinistiska kurs var mycket mer tilltalande för Kim Il-sung än Chrustjovs fega liberalism.

Men när Mao Zedong lanserade kulturrevolutionen 1966 blev Kim Il-sung rädd. Han gillade ordning: Alla lever, arbetar och äter enligt de förordningar som formulerats av staten. Det kaos som rödgardisternas pogromer gav upphov till var inte förenliga med denna bild, och vänskapen mellan Kina och Nordkorea avslutades. Från denna tidpunkt började Kim att manövrera mellan Moskva och Peking. Han lovade dem båda lojalitet i utbyte mot ekonomisk hjälp. Det var denna utrikespolitiska doktrin som höll den nordkoreanska ekonomi vid liv fram till kollapsen för världskommunismen.

Från diktatur till tyranni

Monument till minne av bildandet av Koreanska Arbetarpartiet.

Monument till minne av bildandet av Koreanska Arbetarpartiet.

Hösten 1966 hölls den andra partikongressen i Nordkorea, under vilken några av Kim Il-sungs tidigare kamrater rensades ut. Det följande året, 1967, blev en annan vattendelare i den nordkoreanska historien och inledde en ny era som pågått fram till dags datum. Mellan den 4 och 8 april det året så sammankallades Arbetpartiets Centralkommmitté i plenum. Plenumet hölls i stor hemlighet och under en tid så nämndes det inte ens i uppslagsverk.

Plenumet slog fast partiets så kallade ”monolitiska ideologiska system”, vilken innebar att det från och med nu bara fanns en ideologi i landet: Kim Il-sungs idéer. Inga andra oberoende uppfattningar, än mindre motsägande uppfattningar, fick utryckas.

Den 25 maj 1967 höll Kim Il-sung talet ”Om de omedelbara uppgifterna för utvecklingen av partiets propagandaarbete”. Talet, även känt under smeknamnet ”25 majinstruktionerna”, publicerade aldrig offentligt och är fortfarande otillgängligt för forskarsamhället. Men enligt vittnesmål så inledde talet processen att förverkliga det ”monolitiska ideologiska systemet”.

Vad betydde detta för det nordkoreanska samhället? För det första fick songbunsystemet sin slutgiltiga form och delade upp det nordkoreanska samhället i flera ärftliga grupper. För det andra fick Nordkorea ett system med resetillstånd som behövdes för att lämna sitt län. För det tredje initierade staten en kampanj för att rensa ut utländska influenser från landet, vilken varade under flera år. Kampanjens främsta mål var sovjetisk kultur: sovjetiska böcker togs bort från bibliotek och sovjetiska sånger förbjöds – Joe McCarthys kampanj mot Sovjetunionen ter sig som ganska patetisk i jämförelse.

Slutligen, så intensifierades kulten kring Kim Il-sung drastiskt. Den följande bilden, skapad av artikelförfattaren, visar hur ofta ordet ”ledare” förekommer i rubrikerna på Rodong Sinmun mellan 1951 och 1991. Som man kan se, så delar verkligen året 1967 in den nordkoreanska historien i två tidevarv.

Frekvensen av rubriker som innehåller ordet "ledare" i Rodong Sinmun.

Frekvensen av rubriker som innehåller ordet ”ledare” i Rodong Sinmun.

Kulten fortsatte att ta sin form under flera år. Den 15 april, Kim Il-sungs födelsedag, blev förklarad som nationell heldag, nordkoreanerna blev tvungna att ha den store ledarens porträtt i sina hem, och ämnen som ”Den store ledaren marskalk Kim Il-sungs barndom” introducerades i skolornas läroplan. Kim Il-Sungs namn skulle nu skrivas med feta bokstäver och från 1970 var nordkoreanerna tvungna att bära sina ”Kim Il-sungmärken”.

Kim Il-Sungmonumentet i Samjiyon.

Kim Il-Sungmonumentet i Samjiyon.

Från samma år var varje lång och mellanlång text tvungna att innehålla ett citat från Kim Il-sung, inlett av ”Den store ledaren den respekterade kamrat Kim Il-sung lärde ut följande…”. 1972 introducerades Kim Il-sungordern som nationens högsta nationella utmärkelse, till och med högre än Nordkoreas hjälte, och samtidigt restes i Pyongyang statyn över Revolutionens store ledare, som Kim då kallades.

1974 publicerade Nordkorea dokument med namnet ”De tio principerna för upprättandet av partiets monolitiska ideologiska system”. Alla innehöll öknamnet ”Den store ledaren den respekterade kamrat Kim Il-sung” och uppmanade till fullständig och ovillkorlig lojalitet mot honom.

Tronarvinge

Vid ungefär samma tid som Kim etablerade det monolitiska ideologiska systemet började han att fundera över att utse en tronarvinge. Alla människor är dödliga och den Store Ledaren ville inte att hans arvtagare skulle förkasta sitt arv, såsom skett i Sovjetunionen: Stalins kult försvann mindre än en månad efter hans död och mindre än tre år efter hans död blev landets ledare och det sovjetiska barnens bästa vän nedsparkad från sin piedestal. Kim Il-sungs val var bakvänt och helt genialt. Han valde sin son, Kim Jong-il, till sin arvtagare.

Historien lär oss att de mest stabila diktaturerna är familjära. Några kallas också för absoluta monarkier. I en sådan regim legitimeras inte en arvtagare av hens personliga duglighet eller fördelar, utan av blodsband. Detta därför att det är psykologiskt och politiskt svårt för en arvtagare att förkasta sin företrädares kurs.

Kim Jong-ils upphöjning inleddes på sextiotalet, men vi vet inte exakt när Den Store Ledaren beslutade att utse honom till sin tronarvinge. Den officiella nordkoreanska historien pekar ut året 1974, men visa säger att det skedde tidigare.

Statyer med Kim Il-Sung och Kim Jong-Il i Kanggye.

Statyer med Kim Il-Sung och Kim Jong-Il i Kanggye.

Kim Jong-ils karriärväg var anmärkningsvärt snabb och under sjuttiotalet fick även han sin egen personkult. Till en början var denna kult inte så uppenbar, men från 1981 började Rodong Sinmun att publicera artiklar om de båda Kim: ”De är alltid tillsammans för folket”. Det är på detta sätt som Nordkorea närmade sig det 1990-tal då kommunistblocket plötsligt kollapsade.

Kim lever in i döden

Kina tillkännagav 1978 en politik för reformer och öppenhet och Sovjetunionen upplöstes 1991. Detta innebar att Nordkorea inte längre kunde mjölka de två makter på ekonomiskt stöd. Både det nya Ryssland och det nya Kina lät meddela att den gamla politiken inte längre gällde och att fria resurser inte längre skulle flöda.

Den enda möjliga strategin för Kim Il-sung var att inleda en reformering av Nordkoreas egen ekonomi, men det var han inte alls redo för. Det skulle innebära att förkasta allt han hade försökt att skapa under så många år. Vi ska också ha i åtanke att propagandan inte enbart påverkade folket, utan också diktatorn själv: Det skulle kräva en extraordinär förmåga för en person att behålla sin objektivitet när alla runt omkring dig talar om för dig att du är en legendarisk hjälte, Koreas räddare och alla nationers sol. Dessutom var Kim Il-sung i åttioårsåldern och många äldre personer tenderar att bli ganska konservativa. Han dog 1994.

Kim Il-sung lämnade efter sig ett kusligt arv. Följden blev ekonomisk kollaps och svält. Landet är fortfarande den fattigaste och mest förtryckta platsen i Östasien. Men kanske är det mest motbjudande att Kim lyckades att minska sannolikheten för riktiga reformer i Nordkorea till en väldigt låg nivå.

Kim Il-Sungstatyn i Haeju

Kim Il-Sungstatyn i Haeju

En gång frågade jag en av mina nordkoreanska vänner: ”Vem tycker du var den värste ledaren – Mao eller Kim Il-sung?” Hon svarade: ”Kim Il-sung. Mao dödade fler människor, men när han dog så dog hans ondska med honom. Men Kim Il-sung skapade ett system med ärftlig tronföljd – så hans ondska är fortfarande med oss, även efter hans död.”

Detta är en fri översättning av artikeln Kim’s North Korea – not the Soviets’, ursprungligen publicerad på NK News. Översättningen är gjord av Pär Lundqvist. Artikelförfatten Fjodor Tertitskij och NK News äger alla rättigheter till artikelns innehåll.