Konfucianism och kommunism – Ett försök till orientering i nordkoreansk ideologi

Nordkoreanska högsta folkförsamlingen.
Nordkoreanska högsta folkförsamlingen.
Odaterad bild av en ung Kim Il-Sung under en radiointervju.
Odaterad bild av en ung Kim Il-Sung under en radiointervju.

Skall man tro västliga skribenter var den 33-årige Kim Il Sung så gott som okänd för det koreanska folket, när han i den ryska arméns följeåtervände till sitt hemland i oktober 1945. Det hävdas till och med atthan hette något annat och hade tillägnat sig ett namn, som egentligenburits av en berömd motståndskämpe mot de japanska ockupanterna.1 Men i Pyongyang Times skildrades de enorma förväntningar,med vilka ”den störste ledaren som vårt folk någonsin haft på desenaste flera tusen åren” hälsades av folkmassorna vid sin hemkomst.Han beskrevs som ”den ojämförlige patrioten, nationalhjälten, denständigt segerrike lysande fältherren med järnvilja” och som ”landetsstora sol som sopade bort det nationella lidandets mörka moln”. Hanshälsning till folket ”var också en välsignelse till Koreas Moder Jord”.”Han var mannen utrustad med så utomordentliga krafter att folklegenderna visste berätta att han mejade ner fienden som vissna lövpå hösten med sin blick och fick döda grenar att blomma med ettleende.”

De anförda citaten visar tydligt att den officiella nordkoreanskaideologin haft andra inspirationskällor vid sidan av marxismen-­leninismen. Den innehåller också starka inslag av det östasiatiskaidéarvet och en god portion nationalism. Det dominerande intrycketblir att den nordkoreanska kommunismen kombinerar läror hämtadefrån konfucianismens hierarkiska föreställningsvärld med sovjetryskindustrialiseringsideologi i stalinistisk tappning, blandat till en enhetvars specifikt koreanska kännetecken man är angelägen att framhålla.

Nordkoreanska kvinnor i traditionell klädedräkt i publiken under en militärparad.
Nordkoreanska kvinnor i traditionell klädedräkt i publiken under en militärparad.

Den koreanska nationalismen på ömse sidor om stilleståndslinjenär väldokumenterad. Det är också anmärkningsvärt, att medan landetunder det senaste årtusendet anammat ett omätbart inflytande avkinesiskt tankegods så har man bevarat matvanor, kvinnornas inhemska klädedräkt och boendeförhållanden – sålunda sitter och liggerman på golvet, inte på stol eller i säng. Den koreanska egenarten kanföljas genom århundradena och framhävs av att Koreas självvaldaisolering från omvärlden – med undantag för Kina – var grundligareoch varade längre än Japans.

Kommunister hade funnits i Korea sedan 1920-talet men kunde aldrig skaffa sig något inflytande under den effektiva japanska ockupationen. De kunde heller aldrig enas på grund av fraktionsstrider, ett kännetecken för koreansk inrikespolitik i alla tider. Detta förhållande kanha bidragit till den nordkoreanska ledarkultens monumentala omfattning, då man endast har negativa erfarenheter av tolerans mot oliktänkande. Det bör också understrykas att många kinesiska och vietnamesiska kommunistledare hade skaffat sig en världserfarenhet genom attarbeta och utbildas i Europa. Deras nordkoreanska motsvarighetersvärldsbild däremot begränsades till erfarenheter från Kina och i vissmån Sovjetunionen. Det enda tillfälle Kim Il Sung kan ha haft både föratt vidga sin världsbild och åtnjuta teoretisk undervisning måste rimligen ha varit under de dunkla krigsåren som han tillbringade i Sovjetunionen. Förutom av de tidiga gerillaåren präglades således hansutbildning av Stalinepokens Ryssland och de ovan anförda citatenpåminner också om Stalinkultens panegyriska överdrifter.

Sydkoreas flagga
Sydkoreas flagga

Kommunismen i Korea får därför inte lösgöras från den östasiatiska miljö som den vuxit upp i och som var genomsyrad av kinesisk kulturtradition. Det kinesiska tänkandets inflytande illustrerasmed all önskvärd tydlighet av Sydkoreas flagga med sina symbolerhämtade från urgammal kinesisk mysticism. Denna påverkan har intebara varit symbolisk utan djupgående, vilket visar sig i att konfucianismen till den grad präglade det koreanska samhället att en avexperterna på regionen – Reischauer2 – hävdat att Korea blev merrenodlat konfucianskt än Kina själv.

Av de konfucianska inflytelserna synes tre särskilt böra framhållas,nämligen kraven på överhetens etiska vandel, det i princip om än ejalltid i praktiken egalitära examenssystemet som grund för anställning och befordran samt principerna för förhållandet människormellan – mellan härskare och underlydande, mellan far och son,man och hustru, äldre och yngre bror samt mellan vänner. Som synesär alla utom möjligen den sistnämnda hierarkiska och auktoritetsbundna.

Nu lever inte människor som de lär. Konfucianska och kommunistiska imperativ kan ha en tryggad existens i det allmänna medvetandet utan att därför förefalla bestämma individens handlande. Härvidlag är det lätt att finna paralleller med Västerlandet. Så har välliknelsen med nålsögat avhållit få kristna från att sträva efter rikedomar. Förekomsten av eminenser, furstbiskopar och högvördigheter rimmar illa med evangeliets budskap och vilken kristen tänker på Jesus som Hans Helighet eller Hans Högvördighet. Men lika litetsom man kan bortse från kristendomen vid studiet av den västerländska tankevärlden kan man underlåta att ta hänsyn till konfucianismen när det gäller Korea.

Det etiska elementet, åsikten att en god regering grundas på föredömligt uppträdande och att ledarskapets bas är kunskap och moral,synes ofrånkomligen leda till åsiktsförtryck. Det medför att det politiska systemet uppfattas som en återspegling av en universell moralisk ordning. Eftersom det då inte går att skilja på politik och moralblir avvikande politiska åsikter liktydiga med omoral. Lojal och legitim opposition kan således inte förekomma.

Frågan hur maktskiften, som dynastiväxlingar i Kina, kan bringas isamklang med denna åskådning löses genom att härskarens ställninggrundas på ”Himlens mandat”. I och med att kejsarens styrelseförmåga försvagades och det moraliska föredömet vittrade bort, uppstodoppositionsriktningar och rebellrörelser och den som vann manifesterade sig just genom sin seger som den nye innehavaren av Himlensmandat. Och då det för gemene man framstår som otänkbart att uppresa sig mot Himlens vilja svänger, som det uttryckts, hela samhälletfrån enighet till enighet.

Nu är frågan om Himlens mandat inte entydig när det gäller Koreamen denna reservation får inte tas till intäkt för att ifrågasätta principens fundamentala giltighet. Historiskt sett utgjorde Korea ett slagsautonomt kinesiskt lydrike och den koreanske konungen regeradeinte med Himlens mandat utan fick sin investitur av kejsaren av Kina. Kungens ställning var därför inte lika absolut som den kinesiske kejsarens och han kunde kritiseras. Dessutom medförde beroendeförhållandet till Peking att koreanerna saknade möjlighet att på egenhand byta härskare. Detta fick till följd att Korea under de senaste500 åren aldrig kunde åtnjuta de revitaliseringsprocesser som dynastibytena innebar för Kinas vidkommande. Koreas svaga kungamaktledde också till att den ärftliga aristokratin fick en stark ställning somdock kännetecknades av eviga fraktionsstrider, vilka på grund avsammanblandningen av politik och moral blev hätska och blodiga.

LÄS MER:  Jucheideologin - En metmask ifrån Orienten

Utbildnings- och examenssystemet grundades på Konfucius betoning av att inte arv utan kunskap och moral kvalificerade till ledandeställning. Systemet var alltså i princip om ej i praktiken utpräglat egalitärt. Det bör observeras att utbildningen inte syftade till att bibringapraktiska eller administrativa färdigheter utan till att dana moraliskt framstående personligheter genom studiet av klassiska skrifter. Menjämfört med Kina tog utvecklingen andra banor i Korea där examenssystemet aldrig kom att fungera som avsett. Visserligen hade i Koreade flesta byar egna små skolor som led i systemet men i praktikenblev högre examina förbehållna överklassens barn. Medlemmar avprivilegierade familjer kunde till och med tilldelas ämbeten direktoch klara av examina därefter. Därigenom skapades och behölls iKorea ett stelt klassystem som var oförenligt med konfucianismensjämlikhetsideal. Så stagnerade det koreanska samhället på ett heltannat sätt än det kinesiska och förstärktes de nämnda hindren motrevitalisering.

Det hierarkiska förhållandet människor emellan grundas på betoningen av kunskap och moral som bas för ledande ställning och synesi det koreanska samhället med dess aristokratiska karaktär ha accentuerats på samma gång som grundvalen förvanskades. Hur djuptdessa attityder satt sina spår även i Nordkorea visade sig tydligt i huröverordnade behandlade underordnade och män uppträdde mot kvinnor och hur detta uppfattades som självklart av de drabbade.

Kommunismen importerades i färdigt skick till Nordkorea. Enideologi som skapats i och för västerländska industriländer skullealltså tillämpas i ett stagnerat östasiatiskt jordbrukssamhälle. Dettaföranledde givetvis påfallande betoningsförskjutningar. Den japanskaockupationen hade frambringat början till en arbetarklass men intefrämjat uppkomsten av en inhemsk kapitalism och följaktligen saknades jordmånen för regelrätt klasskampspolitik. Efter Koreakrigetsohyggliga förödelse måste det mesta byggas upp från grunden ochman tog tillfället i akt att hoppa över det kapitalistiska stadiet och gådirekt från feodalism till socialism. Storgodsägarna hade elimineratsgenom en jordreform strax efter frigörelsen och därför tolkadesklasskampen till att betyda böndernas förvandling till arbetarklass. Metoden blev att sammanföra dem i stora statsjordbruk eller kooperativ.

Juchetornet i Pyongyang
Juchetornet i Pyongyang

Det nationalistiska elementet gjorde sig också gällande genomutrensning av proryska och prokinesiska partifraktioner. Detta krävdeomfattande åtgärder i ljuset av att den koreanska kommunismen pågrund av den japanska ockupationen huvudsakligen varit en rörelse iexil. Vidare vägrade man att låta sig tilldelas specialfunktioner i Comecons socialistiska arbetsfördelning, då man önskade utvecklaett allsidigt näringsliv. Som bas för denna självständigare politik lanserades självtillitsideologin ”juche”, så småningom definierad somoberoende i politik, självtillit i ekonomi samt självförsvar i värnet avdet nationella oberoendet. Juche fick mer luft under vingarna som enföljd av den kinesisk-ryska konflikten, då det blev angeläget förNordkorea att inte välja sida utan tvärtom vidga ramarna för sinhandlingsfrihet. Jucheideologin tillkom följaktligen för att tjäna konkreta nordkoreanska intressen, men gavs med tiden en alltmer framhävd karaktär av allmängiltighet.

Detta torde hänga samman med ledarkulten. Allteftersom dennatilltog blev det för utövarna allt klarare att den nordkoreanska stuganblivit för trång för en ledare med växande anspråk på universalitet. Jucheideologin lanserades därför som marxismen-leninismen förutvecklingsländerna i samtiden. Den nationalistiska framtoningenunderströks av ledarens anspråk på att man vid studiet av marxismenmåste utgå från jucheideologin. Därigenom så gott som omöjliggjordes ideologiska kontakter med övriga kommunistländer.

Statyer av Kim Il-sung och Kim Jong-Il
Statyer av Kim Il-sung och Kim Jong-Il

Ledarkultens omfattning trotsar alla försök till beskrivning. Hans porträtt förekom snart sagt överallt. På stora torget i Pyongyang hängde två mindre bilder av Marx och Lenin mitt emot ett större av Kim Il Sung. Med undantag för ledaren själv och hans son bar varje vuxen korean hans bild i en brosch på sitt hjärta. Denna kunde inte köpas utan var ett vårdtecken på avlagt trohetslöfte.

Redan i lekskolan lärde sig undersåtarna ledarens livshistoria och främlingar kunde knappast undgå att också lära sig den på grund avalla tavlor som illustrerade olika episoder – uppbrottet från barndomshemmet, som gerillaledare, frun som med sin kropp skyddar honom mot kulor, återkomsten till fäderneslandet, som krigsledare,bland barnen, som lärare hos bönder och fabriksarbetare. Det var enikonografi som endast kunde jämföras med – och onekligen föreföll inspirerad av – den kristna om Jesu liv.

Mayongdae - Kim Il Sungs födelseplats i Pyongyang.
Mayongdae – Kim Il Sungs födelseplats i Pyongyang.
Ledarens födelseplats – den fattige vaktmannens oansenliga hydda – hade gjorts till nationalmonument och vallfartsort. Besökande skaror fördes runt mellan huset, stenpartiet där barnen lekte båt och alltid valde Honom till kapten, sandplätten där de brottades och Han alltid vann därför att Han använde icke blott musklerna utan även Sitthuvud, utsiktsplatsen vid floden där Hans far visat var redan Hansanfäder sänkt ett amerikanskt krigsfartyg o s v ad nauseam. Muslimernas Mecka är stängt för otrogna och vi fordrar knappast att andratrosbekännare skall falla på knä inför krubban. Men till Mayongdae fördes utländska dignitärer och förväntades böja sina blottade huvuden.

På museerna visades i sal efter sal de mikrofoner, telefoner, kikare,stolar och kläder som Kim Il Sung använt vid olika tillfällen. Hadehan vid invigningen av ett bibliotek slagit sig ned på en stol stod denvitklädd och inhängnad. Det fanns inskriptioner inhuggna i klipportill ledarens förhärligande, där bokstäverna var så stora att vuxna
kunde stå upprätt i staplarna.

Den kommunistiska fernissan kunde inte dölja att det nordkoreanska samhället var genomsyrat av traditionella föreställningar. Traditionsbundenheten föreföll så stark att de specifikt koreanska varianterna slog igenom.

Mot bakgrund av Himlens mandat blev ledarkulten – om än intealla dess yttringar – naturlig. Det förklarade också varför den tillsynes så reservationslöst accepterades och varför man inte ifrågasatteatt även sydkoreanerna skulle underordna sig om tillfälles gavs.

LÄS MER:  Jucheideologin - En metmask ifrån Orienten

Vidare blev lanserandet av Kim Il Sungs son som efterträdare följdriktig. Samtidigt frestas man att se både ett nationellt och ett hierarkiskt drag i uppbyggandet av Kim Il Sungs alla förfäder som enastående revolutionärer. Vad är det annat än ett krav på aristokratiskbörd av anpassat slag.

Kim Jong Il
Kim Jong Il

I sammanhanget kan nämnas att lanserandet av sonen Kim Jong Il började i mitten av 1970-talet genom att denne nämndes allt oftare –han kallades ”particentrum” – och började tillfogas vid faderns sidapå monumentalmålningar. Vi tyckte oss lägga märke till att sonensbild efter kort tid plötsligt ändrade utseende, och satte detta i samband med att Kim Il Sung enligt ryktet hade ett par söner, varav denäldste i ett tidigare äktenskap. Hade den äldre fått avstå sin förstfödslorätt till sin yngre broder? I det lokala klimatet stannade det vidprivata spekulationer, desto mer som de saknade betydelse för händelseutvecklingen.3

Det etiska elementet, härskarens föredöme och åsikten att ledarskapets bas är kunskap och moral, återfinns också. I Nordkorea förstärktes det av den stalinistiska typen av kommunism, som definitionsmässigt förklarade ledarens politik som den korrekta gentemotallsköns höger- och vänsteravvikelser, vilket resulterade i ett moraliskt-politiskt monopol av absoluta mått. Den ”älskade och respekterade ledaren” var lärare på alla områden och förebild i alla avseenden. Varje arbetsplats åberopade hans ledning – i barnkrubbor,fabriker, museer och jordbrukskooperativ pekades på anslag meduppgift om hur många gånger han givit anvisningar på platsen ellertelefoninstruktioner.

Ledarens monopol på moraliskt föredöme uteslöt avvikande åsikter och omöjliggjorde opposition. Följaktligen fanns ingen plats förden bråkdels procent avvikande som tilläts i östeuropeiska val underkommunisttiden. I Nordkorea var kraven absoluta och såväl valdeltagande som antalet jaröster hundraprocentigt.

Det är också från utgångspunkten av det moraliska monopolet somman måste förstå Pyongyangs uppfattning av regimen i Seoul. Den är omoralisk, vilket onödiggör fortsatt diskussion. Föreställningen attman skulle kunna döma nord- och sydsidans likartade gärningar eftersamma måttstock, liksom varje försök att medla mellan parterna blirfrån denna utgångspunkt omoralisk och ett tecken på fientlig inställning.

Det kinesiska examenssystemet krönte en utbildning som inteomfattade fackkunskaper utan de klassiska skrifterna. Detta var enåterspegling av att man inte syftade till att utbilda yrkesmän utan attdana moraliskt högtstående förvaltningstjänstemän. I Nordkoreainfördes ett egalitärt utbildningssystem, som grundades på en elvaårig obligatorisk skola, vilken i sin tur föregicks av en lika obligatorisk förskola alltifrån vaggan. Den högre utbildningen syntes främstinriktad på tekniska ämnen för att främja industrialiseringen. Demoraliska aspekterna tillgodosågs genom ett intensivt och obligatoriskt studium av den nye mästarens skrifter. Varje undersåte skulleägna två timmar om dagen åt övervakad läsning av ledarens arbeten.Även till formen tjänade traditionen som förebild. I varje tidningsartikel och officiellt anförande citerades uttalanden av ledaren medinvokationen ”Kim Il Sung har lärt oss” – på samma sätt som konfucianska lärde genom årtusendena skrivit ”Mästaren har sagt”.

På så sätt sammansmältes Himlens mandat och det moraliskamonopolet med ledarkulten, men det stannar inte därvid. Kim IlSunggestalten växer fram som Konfucius vederlike och efterträdare –eller kanske överman.

Det nordkoreanska samhället torde vara ett av världens mest hierarkiska och elitinriktade. Detta inskränkte sig inte till den gränslösa ledarkulten utan avsaknaden av varje ansats till jämlikhet var trots allkosmetisk vokabulär slående på alla nivåer. Inte bara vid ledarensutan även vid andra dignitärers besök stod arbetarna med mössan ihand. Släktband mellan statens ledande män och kvinnor verkadesnarare vara regel än undantag.

Det socialistiska tilltalsordet ”kamrat” tillkom för att understrykaalla människors jämlikhet, men koreanskan använder två ord. Det ena(damú) användes till underordnade och likställda, det andra (dongshí)till överordnade – varigenom hela idén förfuskades. Tjänstemännenhade helt tydligt tilldelats tjänstebilar efter rang och de största hadefönster som hindrade insyn och körde i reserverade mittfiler pågatorna. Krigsmaktens personal, polis, järnvägstjänstemän och andrayrkeskårer bar stora gradbeteckningar av rysk typ, åtminstone generaler hade paraduniformer och var väl så ordensbehängda som sinasovjetryska förebilder. Men i demonstrationstågen på nationella högtidsdagar kunde man se att utmärkelsetecken utdelades ymnigt.

Kvinnornas ställning hade otvivelaktigt förbättrats sedan befrielsen men deras attityder var alltjämt påfallande underdåniga. De arbetade regelmässigt i tjänande funktioner och tassade tyst utmed väggarna bakom männens ryggar för att inte störa, i allmänhetvälfriserade, inte främmande för smink och klädda i nationaldräkterav vackra sidentyger.

Klädernas snitt och kvalitet och innehavet av ytterrock och läderskor återspeglade den sociala ställningen. Ambassadernas lokalanställda skulle erhålla naturaförmåner i form av kläder, som enligtföreskrifterna utgick i en fallande skala parallellt med lönen – endasttolken som arbetade intellektuellt var berättigad till ytterrock.

Sammanfattningsvis skulle kunna sägas att konfucianismens betoning av lojalitet mot familj, fader och kejsare i Nordkorea överflyttatstill att gälla folket, partiet och ledaren.

Henry Kissinger, Mao Zedong och Zhou Enlai i bakgrunden (tidigt sjuttiotal).
Henry Kissinger,
Mao Zedong och Zhou Enlai i bakgrunden (tidigt sjuttiotal).

Vid mitten av 1970-talet, under Mao Zedongs sista år och ”de fyrasgängs” sinistra inflytande, gjorde de båda städerna Peking och Pyongyang spektakulärt olika intryck. Mot Pekings ganska slitna miljömed brusande livfulla, nyfikna, blåklädda människomyller kontrasterade Pyongyangs närmast östeuropeiska stadsbild med ödsligagator, mestadels europeiskt klädda och reserverade, nästan fientliga befolkning. Medan kinesiskorna var flärdfria och unisexklädda var koreanskorna välfriserade och bar kjol och pumps. Intrycken av olikhet förstärktes vid varje resa och gjorde allt större intryck av att vara djupgående.

Kineser i affärer och hotell var vänliga och hjälpsamma, hade en naturlig värdighet, frimodig attityd och föreföll på ett avspänt sättvara sig själva – kanske trygga i medvetandet om att vara kineser.Nordkoreanerna isolerade sig aktivt från utlänningar kollektivt ochenskilt, släppte inte gärna in dem i affärer och kunde inte beskyllas för hjälpsamhet. De gav intrycket av att dölja en inre osäkerhet ochkrampaktigt vilja visa att de var sig själva nog – kanske ett uttryck förgenerationers erfarenhet av påtvingad följsamhet.

LÄS MER:  Jucheideologin - En metmask ifrån Orienten

Det tål att upprepas att Kina för koreanerna länge utgjorde denkända omvärlden. Därför blir det följdriktigt om många nordkoreanska företeelser grundades på kinesiska förebilder. Kim Il Sung-broschen förefaller ha inspirerats av den nu bortglömda Mao­broschen. Vidare fick satsningen på industrialisering ursprungligeninte ske på bekostnad av självförsörjning med livsmedel. Maos satsning på ”det stora språnget” framstår som förebild för både ”Chollima”-rörelsen och kampanjen för att erövra de tre revolutionernasröda fana. Däremot synes inte den auktoritetsfientliga kulturrevolutionen funnit något gensvar hos den nordkoreanska ledaren.

Detta riktar uppmärksamheten på att Kina karakteriserades av revitaliserande dynastibyten och att detta inte hade någon motsvarighet iKorea. I Maos Kina böljade utvecklingen fram och tillbaka och framför allt visade kineserna gång på gång prov på förmåga att omprövabeslut, när de visade sig få negativa konsekvenser. I skarp kontrastframstod Nordkoreas tydliga tendens att alltid framhärda, med att hauppenbara svårigheter eller rentav oförmåga att ändra en inslagenkurs och ompröva dåliga beslut. För att nämna ett exempel så övergav Peking snart ”det stora språngets” satsning på bakgårdsindustrier.Den nordkoreanska ledningen hade anammat idén och krävde storainsatser för lokal produktion vid sidan av den statliga industrin ochjordbruket – men denna politik omprövades aldrig utan fortsatte somett tvångsmedel för befolkningen att alltid producera något annatoberoende av den övergripande statliga planhushållningen.

De häftiga kasten i Maos politik torde tyda på att han insåg betydelsen av periodvisa revitaliseringar och ansåg dem nödvändiga ävenunder hans egen tid vid rodret. Hans efterföljare visade också sammainsikt och drev den så långt att de i stort sett brutit med Maos principer. Så är inte fallet i Nordkorea där Kim Jong Il fortsatte i fadernshjulspår ända till dess att sammanbrottet i folkförsörjningen tvingadehonom att motvilligt söka bistånd utifrån. Hans respekt för lokala traditioner skall också observeras. Kim Jong Il väntade över tre år innanhan tillät sig överta faderns ställning som partiets generalsekreterare,”apparently reflecting the traditional period of respect shown by aKorean son on his father’s death”.4 I samband med DPRKs femtioårsjubileum i september 1998 valde han att göra sin befattning somordförande i Nationella säkerhetsrådet till statens högsta ämbete. Hangjorde sig alltså inte till president utan den avlidne Kim Il Sung förklarades som ”president i evighet”. Frågan ställer sig om dettainskränker sig till att vara ett uttryck för sonlig vördnad eller skalltolkas som anspråk på att Kim Il Sung skall betraktas som en gestalt iparitet med Konfucius. I varje fall lyser all förståelse för behovet avrevitalisering med sin frånvaro.

Till dels kan kanske dessa attityder förklaras med hänvisning tillKoreas historiskt manifesterade stelhet. Men frågan är om inte en delav förklaringen står att söka i skillnaden mellan de kinesiska och dekoreanska kommunistledarnas målsättningar. Särskilt med kulturrevolutionen visade Mao att han syftade längre än till blott materiellaframsteg, synbarligen till en slags ständigt pånyttfödd revolution somäven till priset av bestående allmän fattigdom skulle förhindra uppkomsten av nya privilegierade skikt eller klasser – väl dock medundantag för rorsmannen Mao själv som skiljedomare.

Det kulturella inflytandet från Kina var särskilt märkbart på detundermedvetna planet, som historisk förutsättning och ingångsvärde.Däremot förefaller Sovjetunionens inflytande ha dominerat det politiskt medvetna, kommunistiska samhällsbygget med dess tydligadrag av stalinistisk industrialiseringsideologi. Denna innehöll såvälläpparnas bekännelse till ökad materiell jämlikhet som beundransvärda resultat i att under de första tjugo åren efter Koreakriget industrialisera landet och höja befolkningens levnadsstandard.

Men liksom i Sovjetunionen saknades en djupare omsorg om jämlikhetens kvalitativa aspekter. Nomenklaturans framväxt och privilegier avslöjade konstruktionen av ett krasst klassamhälle, där ideologin blev maktutövningens tjänare. Den ekonomiska politikenvisade sig framgångsrik i uppbyggnadsskedet men ledde därefter tillförst stagnation och sedan tillbakagång. När detta kombinerades medoförmågan att ändra kurs så bar vägen brant utför till en förutsebarkollaps.

Skillnaden i attityder, i mål och metoder och vägval förefaller återspegla skillnader i kinesisk och koreansk mentalitet. Genom omständigheternas spel råkade jag befinna mig i Peking både vid MaoZedongs och Chou Enlais bortgång. Folkets – människor på gatan och personal på hotell och i affärer – olika reaktioner var tankeväckande. Vid Maos död uppträdde alla med en utpräglat högtidligvärdighet. När Chou avlidit grät både kvinnor och män stilla menöppet. Mao och Chou respekterades, vördades och älskades sommänniskor. Kim Il Sung däremot förklarades odödlig.

När Maos efterträdare betraktade sina kommunistiska grannar –Sovjetunionen och Nordkorea – måste de ha konstaterat, att ingen avdem lyckats bygga vare sig ett jämlikt eller ekonomiskt blomstrandesamhälle. Båda grannarna var tydligen på väg allt längre in i en återvändsgränd, som det för Kinas del alltså gällde att till varje pris undvika. På ett tidigt stadium beslöt sig de pragmatiska kineserna för attslå in på en annan kurs.

Noter:
1) Enligt Maretzki var hans verkliga namn Kim Song Chu, medan den ursprung­lige Kim Il Sung var en betydligt äldre och framstående partisanledare, som stu­pade 1936; Maretzki a a s 14. Se även Reischauer s 882.
2) Reischauer s 301; som t o m kallar kapitlet om ”Yi Dynasty Korea: A Model Confucian Society”.
3) Ryktena om en äldre son i ett tidigare gifte cirkulerade öppet bland östeuro­péerna i Pyongyang. De kan dock inte beläggas och förekommer inte i tillgäng­liga levnadsbeskrivningar över Kim Il Sung, som t ex Dae Sook Suh: Kim Il Sung; The North Korean Leader.
4) David Reese: The Prospects for North Korea’s Survival, s 15.

Om Pär Lundqvist 775 artiklar
Pär Lundqvist är redaktör på infokorea.se. Han jobbar till vardags som politisk sekreterare för Liberalerna. Pär besökte Nordkorea 2012 och grundade därefter infokorea.se. Han nås lättast på par@infokorea.se eller @parlundqvist.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*