Kim Il-sung porträtteras under sin tid i gerillan.När vi pratar om religion i Nordkorea är det lätt att få bilden av en ojämn kamp mellan en ateistisk beväpnad diktatur och troende enbart beväpnade med sin gudstro. Och idag stämmer den bilden, i ett land med världens kanske mest utbredda förtryck mot alla former av andlighet. Men sett till landets historia är den socialistika republiken bara ett blink på historiens radar. Det kan vara svårt att tro idag, men det fanns en tid då Pyongyang kallades Östers Jerusalem. En tid där kristna missionärer var en betydande samhällskraft, inte minst i motståndet mot den japanska ockupationsmakten. Den australiensiska forskaren Christopher Richardson berättar om kristendomens historia, nutid och framtid i Nordkorea.
Chilgolkyrkan i Pyongyang.

Chilgolkyrkan i Pyongyang.

Den 3 juni 2017 arresterades en 61-årig man när han återvände hem till Nordkorea efter att tidigare ha korsat gränsen in i Kina. Enligt ett ögonvittne ”släpades han iväg från tågstationen Wiyan (nära Hyesan) av män från den nationella säkerhetstjänsten… belagd med bojor och bunden med rep… Mannen hade spruckna läppar och tomma ögon, och han tycktes lida av en skada i ena benet”. Ministeriet för Nationens säkerhet (MSS) arresterade herr Kim för ”spioneri”. Beviset? Enligt ögonvittnet ”ska [Kim] efter att ha återvänt till Kina ha berättat för sina grannar att hans släktingar [i Kina] gått till en kristen kyrka och att kyrkans pastor samlat ihop mängder av begagnade kläder från församlingsmedlemmar till honom”. Oturligt nog för herr Kim, så skulle en av hans grannar uppfylla sin plikt som lojal medborgare i Den Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea) och informera MSS. Att vara kristen betraktas som ett brott i Nordkorea.

Men det har inte alltid varit så.

Pingst i Pyongyang

Den koreanske pastorn Pang Ji-il

Den koreanske pastorn Pang Ji-il

110 år tidigare, under vintern 1907, samlades tusentals koreaner i Pyongyang. Pilgrimerna kom gående, vissa av dem hade gått flera mil i snö. De kom till Pyongyang för bibelstudier, böner och predikningar. (2) Professor Samuel H. Moffet vid teologiska institutionen vid Princeton, som är född i Pyongyang och vars far, Samuel A. Moffett, var en nyckelfigur i den koreanska kyrkan vid denna tid, beskriver händelsen som en ”Koreansk Pingst”. Vid hundraårsjubileet av väckelsen i Pyongyang förklarade professor Moffett för tidningen ”Christianity Today” att ”vi inte haft någonting så iögonfallande under de senaste 100 åren… Detta var grunden för den koreanska kyrkans tillväxt”. Den Nordkoreafödde presbyterianske pastorn Pang Ji-il, som studerade vid bibelskolan i Pyongyang, beskrev 1907 som det år då Pyongyang blev ”Österns Jerusalem”. Pang Ji-il dog 2015 i Seoul, Sydkorea, vid en ålder av 103 år, utan att ha haft möjlighet att återvända till sin hemstad Sinchon i Nordkorea, eller till Pyongyang, där han studerat för att bli präst.

1903 hade ett tidigare utflöde av tro och glöd uppstått vid ”Väckelsen i Wonsan” på Koreas östkust. (3) Före det, på västkusten 1884, hade bröderna Seo, Seo Sang-ryan och Seo Sang-u, byggt den första koreanska kyrkan i Sorae och bröderna Seo hjälpte den skotske missionären John Ross att för första gången översätta Nya Testamentet till koreanska. Men katolicismen gick fortfarande djupare, och den strömmade också från norr. 1603 stötte Yi Gwang-jeong, en koreansk intellektuell, på texter av den italienske jesuiten Matteo Ricci i Mingdynastins Peking och återvände hem med volymer av västerländsk filosofi, religion, vetenskap och geografi. För många koreaner, i synnerhet anhängare till den reformistiska Silhakrörelsen inom konfucianismen, rimmade kristendomens budskap om jämlikhet väl med deras tro på att de rigida feodala hierarkierna som rådde under de koreanska kungadömena var orättvisa.

Severance Hospital och Yonsei Cancer Center i Seoul

Severance Hospital och Yonsei Cancer Center i Seoul

Trots perioder av intensiv förföljelse så växte katolicismen. Kung Yeonjo försökte att bannlysa tron 1758, men i slutet av 1700-talet hade antalet koreanska katoliker växt kraftigt under den karismatiske predikanten Yo Sung-huns ledarskap. Vid tiden för de protestantiska väckelserna i början av 1900-talet, så var kristendomen förankrad på halvön, och kristna byggde många av Koreas första och bästa sjukhus, skolor och universitet. Många av dem finns fortfarande kvar i dagens Sydkorea såsom Severance Hospital (grundat av Horace Allen 1885), Ewha universitet för kvinnor (grundat 1886 av metodister) och Yonsei universitet (grundat 1915 av presbyterianen Horace Underwood).

Skapa en kejsare

Koreanska kristna – nej förresten, alla koreaner – fick sin tro prövad 1910 när det imperialistiska Japan inledde en brutal ockupation av Korea som skulle vara till Andra Världskrigets slut. Under imperiets ok upplevde koreanerna ett kulturellt folkmord, de tvingades att ta utländska namn och lära sig ockupationsmaktens språk. Män värvades till den imperialistiska armén och kvinnor tvingades till sexuellt slaveri som så kallade ”komfortkvinnor”. Den japanske kejsaren skulle nu bli deras gud. Jämsides med kommunismen, en annan importerad ideologi som konkurrerade om koreanska hjärtan och sinnen, inspirerade kristendomens dissidenter. Många av de män och kvinnor som var mest aktiva i motståndet mot japanerna, inklusive ledarna för 1-mars-motståndsrörelsen under 1919, var kristna. Bland dessa fanns bland annat den presbyterianske pastorn Gil Seon-ju, som, likt många andra kristna i Korea, deltog i Pyongyangväckelsen tolv år tidigare. (4)

Statyn med Kim Il-sung i Pyongyang.

Statyn med Kim Il-sung i Pyongyang.

Kim Il-sung, som föddes 1912, var för ung för att minnas väckelsen i Pyongyang, men liksom många andra koreanska nationalister hade den store ledaren för Nordkorea nära band till kyrkan (5). Hans mamma verkade som presbyteriansk diakon, medan Kim själv gick på en missionärsskola och spelade till och med orgel. (6) Kim uppnådde ryktbarhet, eller blev ökänd, i de antijapanska gerillastriderna under 1930-talet och ledde vågade anfall mot imperialistiska styrkor i det ockuperade Manchuriet. Trots att han nu var allierad med de kinesiska och sovjetiska kommunisterna så skrev han i sina memoarer ”I detta århundrade” att ”Jag tror inte att kristendomens anda som lär om universell fred och harmoni motsäger mina idéer om att förfäkta ett självständigt liv för människan”. (7) Det är faktiskt precis som Andrei Lankov noterar, ”I stort sett varje koreansk kommunist under 40-talet av betydelse kom, med väldigt få undantag, från en kristen familj.

Befrielseteologi

Koreanska ungdomsförbundet

Koreanska ungdomsförbundet

Enligt den statliga propagandan så fick Kim och hans gerillakrigare japanerna på knäna. I realiteten så avslutade USA:s atombomber över Hiroshima och Nagasaki ett halvt sekels ockupation. Bomberna gjorde det ohållbart för Tokyo att fortsätta med krig och ockupation. Efter delningen av halvön i ett Sovjetunionenstött norr och ett USA-stött syd blev den stat som Kim inledde sitt styre över snart en av världens värsta förföljare av kristna. Pyongyang, en gång en stad av väckelse, blev revolutionens huvudstad. Wonsan och Sorae hade både hamnat norr om den Demilitariserade zonen och inne i det som skulle bli den Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Det tog inte lång tid innan marken under fötterna på de nordkoreanska kristna började skaka. Koreanska ungdomsförbundet – grundad 1946 och med Sovjetunionens Unga pionjärer som förebild – började att fostra Nordkoreas unga in i Kimistisk ideologi. Suzy Kim menar att medlemmar i förbundet ”valde ut barn från kristna familjer för att förmå dem att inte gå i kyrkan.” (8) Inom ett decennium hade de flesta kristna i norr, från det övre skiktet och nedåt i det Koreanska Arbetarpartiet, fängslats eller avrättats. Tusentals kristna flydde till Sydkorea före, under och omedelbart efter det apokalyptiska Koreakriget 1950-1953. Nordkorea rev snart ned de kyrkor som ännu inte förstörts av USA:s bombningar i norr.

Buddhismen blev också föremål för Kim Il-sungs förföljelseraseri. Dae-sook Suh skriver att Kim Il-sung trodde att buddhister skulle bli dåliga revolutionärer eftersom de ”bara sitter och mediterar, men gör inget annat”. (9) För anhängarna till Chondogyo gick det bättre, åtminstone till en början. Denna unga religion kombinerade Donghak-inspirerade konfucianistiska tankegångar med koreansk nationalism och inhemsk shamanistisk praktik. Fortfarande idag så verkar det Chondogyostiska Chongupartiet i Nordkorea, dock bara som ett skalparti för att göda illusionen av demokrati.

Tro i gömsle

Nordkoreanska kristna som inte kunde fly valde att gömma sig och har fortsatt att göra så. Uppskattningarna av antalet troende varierar. Organisationen ”Open Doors” hävdar att 300 000 kristna utövar sin tro i Nordkorea, medan Melanie Kirkpatrick menar att de är uppemot 400 000. Hon säger att ”en typisk kristen kyrka […] är liten. Församlingen kan bestå av endast en familj, eller kanske bara en make och en fru. Barnen hålls utanför tron tills de uppnått en ålder då de kan hålla en hemlighet.” (10) Risken för upptäckt är stor och många koreanska kristna är offer för statens nätverk av fångläger. (11) FN:s råd för mänskliga rättigheter återberättar historien om en kvinna som tillfångatogs av MSS ”misstänkt för att praktisera kristen tro […]. Hon blev helt nedsänkt i kallt vatten i timmar. Bara genom att stå på sina tåspetsar kunde hon hålla näsan över vattenytan. Hon kunde knappt andas. Hon greps av panik och fruktade att hon skulle drunkna.” (12)

400 000 nordkoreanska kristna låter dock som ett önsketänkande. Kanske är det så. Men den koreanska kyrkan är hur som helst äldre än regimen Kim och har överlevt vågor av repression över de senaste århundradena. Först när Nordkorea reformeras eller kollapsar kommer vi att få veta hur många av de underjordiska kyrkorna som har överlevt, men jag har mött Nordkoreaner i exil som har utövat sin tro i hemlighet. En kvinna berättade för mig att hon brukade titta upp på stjärnorna som barn och undra ”vem som skapat mig?”, medveten om att svaret inte kunde var Kim Il-sung.

Den store Kim

Bild från museet över amerikanska brott i Sinchon.

Bild från museet över amerikanska brott i Sinchon.

Paradoxalt nog speglade Kim Il-sungs invändningar mot kyrkan hans invändningar mot tronen han så föraktade. Kristna var kallade att tillbedja en ensam gud. De kunde varken dyrka Kim Il-sung som den store ledaren eller underställa sig kejsaren i Tokyo som gud. Och så sprack den gamla alliansen mellan koreanska kommunister och kristna. I en pervers omsvängning blev kristendomen en symbol för imperialism snarare än för motstånd. I Han Sorya’s novell ”Sjakaler” mördas ett nordkoreanskt barn genom en injektion av baciller av en elak yankee-missionär, och på museet över amerikanska brott i Sinchon finns till exempel bilder på korsbärande brottslingar som torterar nordkoreanska bebisar. (13) Kristendomen kom hädanefter att bli fördömd i filmer, böcker, tidningar och i barnlitteratur.

Men istället för att helt eliminera kristendomens kulturella arv tog Kim Il-sung dess symboliska och rituella styrka och byggde sin egen statsreligion och en personkult som snart skulle överskugga personkulten kring Mao och Stalin när det gällde att vara extravagant. Istället för att lära sig om Jesus och helgonen skulle de nordkoreanska barnen lära sig om Kim Il-sung och de revolutionära helgonen. Istället för Jerusalem fick barnen lära sig om Mangyongdae och berget Paektu, anspråkslösa men ändå kosmiska födelseplatser för Kim Il-sung och Kim Jong-il. (14) Nordkorea skapade till och med sina egna tio budord. Dessa moraliska budord, kända som ”tio principer för skapandet av det en-ideologiska systemet”, är inskrivet i varje nordkoreans hjärta från vaggan till graven.

När Kang Hyok som barn mötte missionärer i Kambodja efter att ha flytt Nordkorea lade han märke till hur deras ritualer ”på ett besynnerligt sätt påminde honom om ceremonier och politiska studiesammankomster till ära av Kim Il-sung och Kim Jong-il”. (15) Men, Sonia Ryang, som växt upp i det nordkoreanska skolsystemet i Japan skriver

Tvärtemot fallet med en gud inom protestantismen så kan du inte hävda att ha Kim il-sung i din själ och på det sättet, så att säga, ”privatisera” honom. Den finns inget sådant som att ha en egen Kim Il-sung […]. Hans existens är oskiljaktig från den nordkoreanska nationens kollektivitet. (16)

Eller, som jag skriver i min avhandling:

I den kristna berättelsen om död och återuppståndelse, dör gud så att alla kan leva. I Nordkoreas revolutionära mytologi, måste alla vara beredda på att dö så att en, den store ledare, kan fortsätta att vara gud.

Idag under den tredje generationen av styre med den kärnvapenbestyckade familjen Kim fortsätter de nordkoreanska liven att formas av ritualer och sånger med dyrkan för Kim Il-sung och hans arvingar. Kim Jong-uns är högaktad som det tjugonde århundradets sol.

”Operation Jeriko”

Nu när Nordkoreas medieklimat blivit alltmer poröst och när antalet avhoppare från nord ökat har Pyongyangs behov av att slå ned på heterodoxi blivit existentiellt igen. KCNA och Rodong Sinmun fördömer missionärer och hjälparbetare som hjälper nordkoreaner i Kina och Sydostasien. 2013 reste en grupp nordkoreanska barn till Laos via Kina. Nordkorea hävdade att missionärer hade smugglat ut ”the Laos Nine” och tvingat dem att konvertera till kristendomen. Nordkoreanska Röda Korset hävdade:

De sydkoreanska myndigheterna skickade människosmugglare maskerade till religiösa fanatiker till Nordkoreas norra gräns för att locka och röva bort dussintals ungdomar från Nordkorea. […] Dessa gangsters, vilka är experter på att uppmuntra konfrontation med sina landsmän och ränksmideri, tvingade dessa ungdomar att recitera bibeln och sjunga psalmer i ett försök att få dem att tro på gud[…]. Varje dag visade de oönskade filmer för dem i ett syniskt försök att skada värdigheten hos det högsta ledarskapet i Nordkorea och dess sociala system. De utsatte dem oavbrutet för hjärntvätt för att ge dem en illusion om södra Korea. När barnen vägrade att ta emot religiös utbildning och hjärntvätt, slog dessa huliganer dem med järnklubbor och straffade dem[…].

Laos grep barnen och skickade tillbaka dem till Nordkorea via Kina.

Kenneth Bae under sin fångenskap i Nordkorea.

Kenneth Bae under sin fångenskap i Nordkorea.

Det här är dock inte ett ordens krig. Missionärer och hjälparbetare har dött och försvunnit längs med gränsen mellan Kina och Nordkorea. Ett exempel är pastor Kim Dong-shik. Kim blev bortförd från Kina 2000 och dog i fångenskap i Nordkorea. 2012 blev en amerikan med koreanskt ursprung, Kenneth Bae, arresterad i Rayong inne i Nordkorea för att ha planerat att störta den sittande regimen genom böner i ”Operation Jeriko”. Han släpptes efter två år i arbetsläger. I maj 2014 arresterades amerikanen Jeffrey Fowle för att ha lämnat en bibel inne på en toalett i Chongjin, och i februari samma år arresterades en australiensare, John Short, för att ha försökt sprida kristna flygblad utanför Pyongyang.

På juldagen 2009 arresterade Robert Park för att illegalt ha korsat gränsen in i Nordkorea. Han hade med sig en bibel och skrek ”Sydkorea och USA älskar er!”. Som en handling av anti-nordkoreansk ”hädelse” förstörde han ett porträtt av Kim Jong-il. Han släpptes från Nordkorea efter 43 dagar i fångenskap och han uppger att han utsattes för extrem psykologisk, fysisk och sexuell tortyr. En annan missionär, Kim Dong-chul, är fortfarande 2017 kvar i fångenskap. Även fallet med Otto Warmbier länkades, åtminstone i nordkoreansk statlig media, ihop med en påstådd kristen konspiration syftandes till att störta Kimregimen. Warmbiers brott, att vanställa en affisch med högaktade Kim Jong-il, påstods vara begånget på befallning av CIA […] och metodister. Absurditeten i denna anklagelse blir bara större när det avslöjades att Warmbier var jude. För detta dömdes den unge mannen till 15 års hårt arbete, men sändes hem i mitten av 2017 i ”ett vegetativt tillstånd […] med kraftiga förluster i hjärnaktivitet i alla delar av hjärnan.” Warmbier hade hållits i detta tillstånd i ett år utan konsulär assistans. Inom en vecka efter sin hemkomst till USA var han död.

Skulle det här landet behöva den heliga bibeln?

Den nordkoreanske ledaren Kim Il-sung hälsar på den amerikanske evangelisten Billy Graham under dennes besök i Pyongyang 1994.

Den nordkoreanske ledaren Kim Il-sung hälsar på den amerikanske evangelisten Billy Graham under dennes besök i Pyongyang 1994.

Trots sitt krig mot kristendomen fortsätter Nordkorea att uppvakta kristna som för med sig pengar och resurser till Nord, men bara om de kan hindras från att predika. Evangelister utgör en betydande andel av de lärare som frivilligarbetar på Pyongyang University of Science and Technology (PUST), där de ger utbildning i världsklass till nordkoreanska studenter, med villkoret att lärarna inte ska evangelisera. Suki Kim berätta att ”Vi hade alla blivit varnade för att aldrig säga någonting om Jesus. Så vitt jag kunde se så nöjde sig missionärerna med att visa upp Jesus kärlek för nordkoreanerna genom att helt enkelt bara vara snälla mot dem. Men Kim berättar också att ”en lärare, under en tidigare termin, hade utvisats från Nordkorea för att ha lämnat kvar kristna texter i männens badrum.” (18) Verksamheten vid PUST fortsätter att skapa debatt och 2017 arresterades två korea-amerikanska professorer,Kim Hak-son och Kim Sang-duk, som arbetade vid PUST anklagade för antistatliga aktiviteter. PUST har själva tagit avstånd från dem och kan tills vidare fortsätta med sitt arbete.

Staten försöker att upprätthålla de goda relationerna med hjälparbetare och kristna donatorer genom att ta med dem till en söndagsmässa i någon av de fåtaliga kyrkor som byggts i Pyongyang på order från Kim Jong-il. Men detta är ”Potemkinkyrkor”, drivna av Koreanska Arbetarpartiet. Jang Jin-sung, nordkoreansk avhoppare och före detta officer i psykologisk krigföring, förklarar:

Nordkorea har ett antal religiösa institutioner som kontrolleras av the United Front Department [vid Koreanska Arbetarpartiet][…]. UFD:s religiösa institutioner existerar med syftet att Nordkorea ska kunna hävda att landet är ett pluralistiskt samhälle och att det därmed ska framstå som att landet följer de värderingar som finns hos dem som önskar att lämna bistånd […]. En kader kan vara munk eller präst så länge som omvärlden oroar sig för förföljelse på grund av religion, inom UFD så var alla trogna följare till kulten Kim […] församlingar [i Pyongyangs modellkyrkor] består uteslutande av UFD-agenter och deras familjer, som är tvingade att delta av plikt till partiet.

Den amerikanske evangelisten Billy Graham.

Den amerikanske evangelisten Billy Graham.

Nordkoreas statliga media har en vana att krama ur ett propagandavärde ur de mest osannolika måltavlorna. Ruth Bell Graham – gift med evangelisten Billy Graham – växte upp i Korea under 1930-talet och studerade vi en missionärsskola i Pyongyang. När Ruth Graham återvände 1997, på höjden av den svältkatastrof som dödade mellan 600 000 och 3 miljoner nordkoreaner, predikade hon i en av Pyongyangs modellkyrkor och, vem vet, kanske mjukade upp hjärtana hos de officerare som arbetar med psykologisk krigsföring och deras familjer i församlingen. (20) 1992 och 1994 besökte Billy Graham själv Pyongyang. Där mötte han Kim Il-sung, gav Kim en bibel och pratade med Kim om dennes barnatro. Franklin Graham berättade för FOX News att ”Kim Il-sung gillade min far av någon anledning och gav min far en stor björnkram när han mötte honom och kallade honom för familj”. Sedan dess så har the Billy Graham Evangelistic Association (BGEA) och Samaritan’s Purse skänkt bistånd till Nordkorea till ett värde av över än tio miljoner dollar.

Och hur återgäldar familjen Kim familjen Grahams välgörenhet? 2016, på 104-årsdagen av Kim Il-sungs födelse, känt som ”Solens dag” i Nordkorea, så proklamerade statlig media att Billy Graham hade hyllat Kim som sin gud. The Rodong Sinmun, Nordkoreas statliga tidning, skrev att Graham 1992 hade sagt:

Han tror inte på gud, men han tror på sitt folk och premiärminister Kim Il-sung, som styr landet på sitt eget sätt, har fått mig att fundera över om han kanske är gud. […] Jag erkänner att premiärminister Kim Il-sung är den gud som existerar i människornas värld […] han, med sin enorma politiska övertygelse och metod, har skapat den största himlen på jorden, som kanske inte ens gud skulle ha klarat av. […] Kim Il-sung är den här världens gud. Skulle detta land ens behöva den heliga bibeln?

På en fråga från NK News säger en talesperson för the Billy Graham Evangelistic Association att ”de orden är inte ens i närheten av Grahams teologi eller hans sätt att uttrycka sig.”

Kullarna i norr

Panmunjom i den demilitariserade zonen.

Panmunjom i den demilitariserade zonen.

Enligt 2015 års befolkningsräkning så identifierade sig 27,6 procent av sydkoreanerna som kristna (19,7 procent som protestanter och 7,9 procent som katoliker), och Sydkorea är fortfarande en av världens största exportörer av missionärer. Men den plats de ännu inte kan nå, förutom genom bistånd, böner och kanaler till hemliga nätverk, är Nordkorea. Även om många fortfarande har familj bakom minerna och taggtråden längs med den Demilitariserade zonen. Kim Il-sungs sammanblandning av kristendomen och utländska påverkansförsök har alltid varit bittert ironiskt. Till skillnad mot över allt annars i världen så har koreanerna själva, inte utländska missionärer, varit de viktigaste personerna för kyrkans tillväxt på halvön. Nu, liksom genom större delen av Nordkoreas kristendom, så ligger framtiden för tron i nordkoreanernas händer. Men, om historien är vår guide, så kommer denna epok av isolation också att passera, och någon dag kan ett nytt Jerusalem resa sig norr om den Demilitariserade zonen.


Noter:

  1. Arduous March (Pyongyang: Arts and Literature Publishing House, 1997), 6.
  2. Arun Jones, “The Great Revival of 1907 as a Phenomenon in Korean Religions,” Journal of World Christianity 2, no. 1 (2009): 82-110.
  3. Sun-wook Kim, “Evaluating the Revival Experience of Korean Missionary Robert A. Hardie (1865-1949) in View of Jonathan Edwards’ Religious Affections,” Expository Times 128, no. 9 (2017): 434-439.
  4. Timothy S. Lee, “A Political Factor in the Rise of Protestantism in Korea: Protestantism and the 1919 March First Movement,” Church History 69, no. 1 (2000): 116-142.
  5. Yong-ho Choe, “Christian Background in the Early Life of Kim Il-Song,” Asian Survey 26, no. 10 (1986): 1082-1091.
  6. Bradley K. Martin, Under the Loving Care of the Fatherly Leader: North Korea and the Kim Dynasty (New York: Thomas Dunne, 2006), 15-16.
  7. Kim Il-sung, Reminiscences: With The Century, Volume One (Pyongyang: Foreign Languages Publishing House, 1994), 104.
  8. Suzy Kim, Everyday Life in the North Korean Revolution, 1945–1950 (Ithaca: Cornell University Press, 2013), 125.
  9. Dae-sook Suh, Kim Il-sung: The North Korean Leader (New York: Columbia University Press, 1988), 154.
  10. Melanie Kirkpatrick, Escape From North Korea (New York: Encounter, 2012), 166.
  11. United Nations Human Rights Council, “Report of the detailed findings of the commission of inquiry on human rights in the Democratic People’s Republic of Korea,” February 7, 2014: 68-73.
  12. Ibid., 212.
  13. For an English translation of Jackals, see: Brian Myers, Han Sorya and North Korean Literature: The Failure of Socialist Realism in the DPRK (Ithaca: Cornell East Asia Series, 1994).
  14. Christopher Richardson, “Hagiography of the Kims and the Childhood of Saints,” in Change and Continuity in North Korean Politics, ed. Adam Cathcart, Robert Winstanley-Chesters and Christopher Green (New York: Routledge, 2017).
  15. Hyok Kang, This Is Paradise! My North Korean Childhood (London: Abacus, 2007), 185.
  16. Sonia Ryang, Reading North Korea: An Ethnological Enquiry (Cambridge: Harvard University Press, 2012), 19.
  17. “S. Korea’s Inhumane Allurement and Abduction of Youngsters of DPRK Denounced,” KCNA, June 5, 2013.
  18. Suki Kim, Without You There Is No Us (London: Rider Books, 2015), 70.
  19. Jin-sung Jang, Dear Leader (London: Rider Books, 2014), 185-6.
  20. For an overview of the debate over the number of famine deaths see: UN COI, 203-204.
Detta är en fri översättning av artikeln Revolution and Revival: Ideology and Faith in North Korea, ursprungligen publicerad på SinoNK. Översättningen är gjord av Pär Lundqvist. Artikelförfatten Christopher Richardson och SinoNK äger alla rättigheter till artikelns innehåll.