Dagens testskjutning av en missil visar att Nordkorea lyckats att utveckla missiler som kan nå USA:s fastland. Åtminstone om man ska tro officiella uppgifter från nordkoreanerna själva. De uppgifter som finns om missilen, framför allt från den sydkoreanska militären, ger dock små skäl att tvivla på de nordkoreanska uppgifterna. De flesta bedömare tycks vara eniga om att Nordkorea har fungerande låndistansmissiler med en räckvidd på uppemot 7 000 km.

Även om det mest troligen lär dröja ytterligare år innan Nordkorea lyckas att kärnvapenbestycka sina missiler, kan dagens lyckade test få konsekvenser för det politiska läget i området och i världspolitiken i stort.

Sydkoreas president Moon Jae-in

Sydkoreas president Moon Jae-in

Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in har länge flaggat för en vilja till en mjukare politik gentemot grannen i Nordkorea. Han kan med fog hävda att hans föregångares mer hårdföra politik inte förde länderna närmare varandra, utan snarare tvärtom.

Även om Moon ännu inte konkret visat hur han vill förändra politiken gentemot Nordkorea, några toppmöten mellan den nya sydkoreanska administrationen och Nordkorea har till exempel ännu inte skett, lär presidentens mjukare hållning knappast vara okänd för det nordkoreanska ledarskapet.

Frågan är vilka fördelar Nordkorea tror sig kunna vinna med dagens missiluppskjutning. Rent logiskt torde Moon i alla fall inte få det lättare att övertyga motståndarna till en mjukare politik och hans entusiasm över att föra dialog med en aggressiv granne borde inte öka.

Svaret på frågan kan ligga i reaktionen från Kina och Ryssland, två länder som i alla fall historiskt haft nära band till Nordkorea och som tros spela en viktig roll för att kunna förmå Nordkorea till en ny mjukare politik. I ett gemensamt uttalande fördömer länderna dagens uppskjutning, men säger samtidigt, vilket är viktigt, att Sydkorea och USA måste upphöra med handlingar som ökar spänningen på Koreahalvön.

Det som avses med provokationer är främst uppbyggnaden av ett missilförsvarssystem, THAAED, i Sydkorea. Såväl Kina som Ryssland har motsatt sig detta och vid ett flertal tillfällen protesterat mot planerna. De får nu ytterligare ett argument för att Sydkorea ska stoppa planerna: ett löfte om ett sydkoreanskt stopp kan i eventuella förhandlingar användas i utbyte mot ett nordkoreanskt utvecklingsstopp av missiler och kärnvapen.

En oenighet mellan USA och Sydkorea å ena sidan och Kina och Ryssland å andra sidan minskar trycket på Nordkorea och stärker regimen.

Nordkorea har, om inte stormakterna står varandra närmare än vad dagens rysk-kinesiska utspel tycks visa, således samtidigt lyckats att minska pressen på det egna landet och ökat pressen på Sydkorea att slopa planerna på ett missilförsvarssystem, vilket också Nordkorea ser som en provokation.

Alla vänder nu blickarna mot USA för att se hur den amerikanske presenten agerar. Få tror att USA är beredda till militära aktioner, inte minst med tanke på de då förväntade reaktionera från Kina och Ryssland, utan det mest sannolika är Trump kommer att driva på för utökade sanktioner gentemot Nordkorea.

Frågan är om Kina och Ryssland är beredda att stödja detta, eller om de ställer som villkor att Sydkorea, och dess allierade USA, avstår från missilförsvarssystemet.

Jag bedömer att risken för försämrade relationer i världspolitken har ökat och det är ingen långsökt tanke att avståndet mellan stormakten kan komma att öka.

Vad som händer vet naturligtvis ingen, men jag vill nog påstå att läget är mer osäkert än på flera år. Åt vilket håll vi är på väg vet ingen, men om oenigheten mellan stormakterna består lär Kim Jong-un och hans regim sitta och gnugga händerna i väntan på nästa missiltest eller kanske till och med en kärnvapenprovsprängning.