Bild av Kim Il-sung under masspelen Arirang.I denna den första av två artiklar berättar Fjodor Tertitskij historien om hur Nordkorea bildades och om hur Kim Il-sung fick rollen som landets förste ledare. Men historiens tyngdpunkt ligger på den sovjetiske generalöversten Sjtykov, kanske den person som betytt mest för hur det Nordkorea vi känner idag skapades.

När Sovjetunionen attackerade det japanska imperiet den 8 augusti 1945 var Kim Il-sung fortfarande okänd. Han var då bara kapten i Röda armen och drömde knappast om att styra ett land. Men 1945 var onekligen ett betydelsefullt år för Östasien, ett år då saker förändrades snabbare än de kanske någonsin gjort tidigare. Japan, som redan var lamslaget av amerikanerna och atombomberna, och dessutom pressat av att Sovjetunionen gått med i kriget, tvingades att acceptera det oundvikliga.

Generalöverste Sjtykov och hans Nordkorea

Den japanske kejsaren Hirohito.

Den japanske kejsaren Hirohito.

Den 15 augusti meddelande kejsar Hirohito den japanska kapitulationen och i ytterligare två veckor därefter var de sovjetiska trupperna upptagna med att ta hand om de kapitulerande japanska trupperna som var stationerande i den nordliga delen av Korea. Men väldigt snart, i augusti eller september 1945, beslutade Sovjetunionen att en socialistisk stat skulle byggas upp i Nordkorea och att denna stat skulle var helt kontrollerad av Sovjetunionen.

Den person som då de facto styrde i Nordkorea var generalöverste Terentij Fomish Sjtykov. Han var född i Belarus och, som varandes skyddsling till politbyråmedlemen Andrej Zjdanov befordrades han till politisk officer i Röda Armens första front i östra delen av bortre Asien och fick gradbeteckningen generalöverste, den högsta militära grad en politisk officer kunde få. Det var Sjtykov som skulle bli den som övervakade skapandet av den nordkoreanska nationen.

Redan från början ville den sovjetiska administrationen framställa skapandet av den nordkoreanska staten som folkets vilja. I öppna, men även i hemligstämplade källor, presenterades därför de beslut som den sovjetiska administrationen fattade som beslut fattade av ”Folkkommittéer” och ryska original inleddes med frasen ”översatt från koreanska”. Ibland glömde de bort sekretessen och på vissa dokument kan man se att ”översatt från koreanska” har skrivits dit med en penna.

Generalöverste Terentij Sjtykov

Generalöverste Terentij Sjtykov

Kamrat Sjtykov övervakade bildande av det Koreanska Arbetarpartiet, implementeringen av landreformen (vilken tog mark ifrån rika och potentiellt illojala koreaner samt från alla japaner), skapandet av den nordkoreanska konstitutionen och etableringen av Nordkoreas första regering. Listan över medlemmarna i regeringen tecknades ner i Sjtykov dagbok en och en halv vecka före dess att regeringens bildades.

Av tillgängliga dokument att döma tycks det som om det var Sjtykov som spelade en avgörande roll för att Kim Il-sung valdes ut för att leda Nordkorea. Det finns fortfarande inga dokument som visar när Stalin bestämde att Kim skulle leda det framtida Nordkorea (kanske är det så att sådana dokument aldrig existerat). Men i dagsläget tycks det som om Kim fanns med på en kort lista över tänkbara kandidater, som skrevs ihop före kriget med Japan och som slutligt godkändes av Kreml på hösten 1945, i enlighet med Sjtykovs rekommendation.

Processen att skapa den nya nationen var mer eller mindre färdig 1948. Den 10 juli antogs den nordkoreanska konstitutionen i Nordkorea och den nya flaggan, som också skapats i Sovjetunionen, hissades. Den 9 september var så till slut Demokratiska Folkrepubliken Korea bildad och Sjtykov utsågs till ambassadör i Nordkorea. Mot slutet av detta år drogs såväl sovjetiska som amerikanska trupper bort från Korea.

Planer på krig

Snart efter att Nordkorea och Sydkorea formellt bildats började Kim Il-sung och hans biträdande premiärminister, Pak Hon-yong, tidigare ledare för kommunistpartiet i Korea, att fundera kring ett krig som skulle förena Korea under den kommunistiska fanan. Samtal om återförening inledes omedelbart efter delningen av halvön 1946, och i sin konstitution fastslår Nordkorea att man är den enda riktiga staten i Korea. Vid denna tid var dessutom inte Pyongyang Nordkoreas officiella huvudstad utan Seoul. Före denna tidpunkt hade ingen egentligen funderat på en militär lösning.

Kim Il-sung under sitt besök i Moskva 1949.

Kim Il-sung under sitt besök i Moskva 1949.

Sjtykov gillade planen mycket. Denne man tyckte om risk och efter att ha upplevt kriget mot Tyskland och Stalins massiva förtryck värderade han inte mänskligt liv speciellt högt. Planen överlämnades till Stalin. Den sovjetiske ledarens första reaktion var ett tydligt Nej. Sjtykov mottog en instruktion som talade om för honom att krig var uteslutet. Detta skulle också tydliggöras för de koreanska kamraterna.

Men som jag skrev tidigare så tyckte Sjtykov om risk. Han fortsatte att till politbyrån och till Stalin själv plädera för att planen var bra, att den sydkoreanska regeringen var väldigt impopulär och att det sydkoreanska politiska systemet skulle kollapsa omedelbart efter inledningen på en invasion och hela Nordkorea skulle bli vårt. Till slut godkände Stalin planen i januari 1950. Under våren bestämdes ett datum för när invasionen skulle inledas: söndagen den 25 juni.

Bilder från striderna utanför Sunchon under Koreakriget.

Bilder från striderna utanför Sunchon under Koreakriget.

Den söndagsmorgonen genomförde Nordkorea en överraskningsattack mot Sydkorea. Efter ett par timmar talade Kim Il-sung till nationen och sade att de ”sydkoreanska marionetterna” just hade försökt att attackera nord, men att den ständigt vaksamma Koreanska Folkarmén hade omintetgjort deras attack och hade redan befriat en stor del av territoriet på den ”södra halvan av republiken”.

Sydkoreanerna, som inte alls var redo för krig, visste inte vad de skulle göra. Nordkoreas armé, beväpnad med sovjetiska vapen, var överlägsen den sydkoreanska på nästa alla plan. Seoul föll den 28 juni och i augusti kontrollerade Nordkorea 90 procent av den koreanska halvön. Det sista av halvön som fortfarande var under sydkoreansk kontroll var staden Busan och dess omgivning, samt några av öarna utanför halvön. Rodong Sinmun berättade stolt att ”befrielsen av moderlandet” snart var avslutad och de nordkoreanska myndigheterna hade börjar etablera ”folkkommittéer” och implementera Nordkoreas landreform på beslagtagen mark.

USA går med i kriget

General Douglas MacArthur

General Douglas MacArthur

Situationen förändrades dramatiskt i september när den amerikanska armén och dess allierade gick in i kriget. Den 15 september landsteg de allierade i Seouls satellitstad Inchon, och efter två veckor vad huvudstaden återtagen. General Douglas MacArthur, befälhavare över de allierade styrkorna, beslutade att gå vidare över den 38:e breddgraden och ta kriget till Nord. Sjtykovs plan var ett misslyckade och han skickades tillbaka till Moskva och degraderas till generallöjtnant. Och i Korea var det nu den sydkoreanska pressen som var överväldigad: ”Våra styrkor strider i Wonsan!”, ”Den första divisionen har nått Pyongyang”, ”Pyongyang – hjärtat av aggressionen – är helt under kontroll av den Nationella Armén” och ”De ytterstas flagga är hissad vid den nationella gränsen!”.

Gränsen var den mellan Korea och Kina, och i Kina hade det gått mindre än ett år från det att Mao Zedong utropat Folkrepubliken. Mao fruktade att MacArthur inte skulle nöja sig med Korea, utan fortsätta sitt anfall och attackera det kinesiska fastlandet med syftet att förgöra den kommunistiska regimen i Kina. Efter en serie av frenetiska förfrågningar från Kim Il-sung och med Stalins välsignelse gick den kinesiska armén med i kriget.

Armén av ”Kinesiska folkets frivilliga”, som den kallades officiellt, förändrade krigets riktning ännu en gång. Pyongyang återtogs den 6 december och den 6 januari 1951 föll Seoul återigen i händerna på kommunisterna. Amerikanerna och sydkoreanerna förberedde sig för det värsta. Till och med ett kinesiskt scenario övervägdes, där enbart ön Jeju blev kvar av Sydkorea och kommunisterna hade erövrat hela den koreanska halvön.

Ett sönderbombat Seoul under Koreakriget.

Ett sönderbombat Seoul under Koreakriget.

Men efter massiva bombräder över fienden från det amerikanska flygvapnet lyckades de att vända tidvattnet ännu en gång till. Den kinesiska armén började att retirera och Seoul återtogs. På sommaren 1951 hade situationen blivit stabil och den nya frontlinjen skiljde sig inte nämnvärt från den 38:e breddgraden där allt startade. Fredssamtalen pågick under två år: Stalin var först inte öppen för idén om fred och för de sydkoreanska myndigheterna var varje tanke på fred med den kommunistisk ohyran, istället för ett heligt korståg mot dess förintelse, motbjudande.

Och vad hände med Kim Il-sung? Kim Il-sung använde kriget för att hantera sina politiska motståndare, inklusive den ovan nämnde Pak Hon-Yong, som blev utrensad. I februari 1954 blev Kim befordrad till marskalk och ett porträtt av honom i en vit marskalkuniform publicerades i Rodong Sinmun.

Pak Hon-Yong

Pak Hon-Yong

Stilleståndsavtalet skrevs under den 27 juni 1953. Gränserna ändrades obetydligt och även om Nordkorea förlorade mer territorium än man vann, så lyckade man att förvärra den stora staden Kaesong. Men, allt som allt, så bidrog Koreakriget – Sjtykovs, Kim Il-sungs och Pak Hon-Yongs hänsynslösa chanstagning, inte till något, förutom förlusten av en miljon människoliv.

Men hur landet verkligen blev Kim Il-sungs Korea – hur Kim befäste sin makt i krigets efterspel och övervann såväl inhemsk opposition som skepsis från sin allierade – kommer att bli vårt ämne nästa gång.

Detta är en fri översättning av artikeln How North Korea became Kim Il Sung’s Korea, ursprungligen publicerad på NK News. Översättningen är gjord av Pär Lundqvist. Artikelförfatten Fjodor Tertitskij och NK News äger alla rättigheter till artikelns innehåll.