Vad är kvar av Ondskans axelmakter?

George W Bush
George W Bush

I sitt tal till nationen den 29 januari 2002 lanserade USA:s dåvarande president George W Bush begreppet Ondskans axelmakter. Han syftade då på Irak, Iran och Nordkorea, länder som Bush menade gav stöd och skydd åt terrorister och som arbetade för att framställa massförstörelsevapen. Begreppet använde Bush flera gånger under sin tid som USA:s president och han förde då också upp Syrien, Libyen och Kuba på listan.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och relationerna mellan USA och länderna som ingick i Ondskans axelmakter har förändrats. Dock på väldigt olika sätt. Frågan är vilka slutsatser som regimen i Pyongyang drar av dessa förändringar.

De två positiva exemplen är Iran och Kuba. I juli förra året tecknades ett historiskt avtal mellan Iran och sex stormakter om insyn i det iranska kärnprogramet. I lördags meddelade internationella atomenergiorganet IAEA att Iran uppfyllt sina åtaganden och kort därefter meddelades att sanktionerna gentemot regimen i Teheran lyfts.

USA:s president Barack Obama (t.h.) och Kubas president Raúl Castro.
USA:s president Barack Obama (t.h.) och Kubas president Raúl Castro.

Relationerna mellan Kuba och USA har samtidigt genomgått en rejäl avfrostning. Ländernas presidenter har mötts och skakat hand, något som vore otänkbart för bara tio år sedan. De diplomatiska förbindelserna, som kapades på 60-talet, är återupprättade och länderna öppnade under 2015 upp sina ambassader i Havanna respektive Washington.

För Irak, Libyen och Syrien har det dock gått betydligt sämre. Alla tre länderna befinner sig i olika grader av kaos efter att de dåvarande regimerna avsatts eller tappat kontrollen över stora delar av sina länders territorium. Alla tre länder har dessutom i olika hög grad intervenerats av utländska militära styrkor.

Kim Jong-un
Kim Jong-un

När det gäller Nordkorea har i princip ingenting hänt. Eller rättare sagt, det har egentligen hänt ganska mycket (Kim Jong-un har fått makten, missiler har provskjutits, atomvapen har provsprängts och utrensningar i den absoluta makteliten har genomförts), men inget som har påverkat synen på Nordkorea i det internationella samfundet. Nordkorea status som en internationell pariastat är oförändrad. Den möjliga skillnaden är en försämrad relation till Kina, men inget som ännu fått några nämnvärda konsekvenser för regimen.

LÄS MER:  Amerikan försökte simma över gränsen till Nordkorea

Men finns det då något som talar för att Nordkorea följer exemplen från någon av de andra länderna bland ”Ondskans axelmakter” och i så fall vilket?

Vi kan konstatera att Nordkorea redan avvisat att följa Irans exempel (Läs mer). Nordkorea har varit tydliga med att man är och avser att förbli en kärnvapennation och att kärnvapnen aldrig kommer att användas som en bricka i ett förhandlingsspel.

Syriens president Bashar al-Assad.
Syriens president Bashar al-Assad.

Samtidigt har situationen i Libyen, Irak och till viss del även Syrien, stärkt Nordkoreas motivation till att behålla sina kärnvapen. Den nordkoreanska regimen konstaterar, inte utan anledning, att situationen i dessa länder knappast förbättrats efter att utländska trupper intervenerat. I den nordkoreanska logiken är kärnvapnen nödvändiga för att hålla utländska trupper utanför landet. Att förhandla bort sina kärnvapen skulle således innebära ett direkt hot mot såväl regimen som ordningen i landet.

Kan då Nordkorea följa Kubas exempel och tina upp de diplomatiska relationerna med sina fiender? Detta är naturligtvis inte omöjligt, men föga troligt. Den främsta orsaken till detta är den stora betydelsen som ”hotet” från Sydkorea och USA har för den nordkoreanska regimens legitimitet. Propagandan är beroende av det yttre hotet. Det har spekulerats i att Kim Jong-un har en svag maktbas och han lär vara beroende av fortsatt starkt stöd i den militära ledningen, vilket ställer krav på fortsatta satsningar på militären, vilket i sin tur ställer krav på att dessa kan motiveras utifrån ett militärt hot.

Samtidigt måste vi, som vanligt, konstatera att vi egentligen inte vet någonting om hur och vad den nordkoreanska regimen egentligen tänker. En avfrostning, liknande den i början av 90-talet, kan självklart uppstå. Om till exempel Kina menar allvar med sitt stöd till fortsatta FN-sanktioner kan naturligtvis pressen på Nordkorea innebära att regimen går omvärldens krav till möte.

LÄS MER:  Möte mellan USA och Nordkorea i Singapore

Iran och Kuba har också varit två av mycket få länder som haft nära relationer med Nordkorea. Av rapportering i nordkoreanskt media har detta varit relationer som värderats högt av den regimen i Pyongyang. I takt med att Iran och Kuba stärker sina relationer med västvärlden, torde deras motivation till att bibehåll starka band med en utskälld och utfryst diktatur på Koreahalvön kraftigt minska. Detta borde sätta press på den nordkoreanska regimen.

Men ännu syns inga tecken på någon kursändring i Pyongyang. Men hur det ser ut om ett år vet ingen. Vi kan bara hålla tummarna för en positiv utveckling.

RelatedPost

Om Pär Lundqvist 775 artiklar
Pär Lundqvist är redaktör på infokorea.se. Han jobbar till vardags som politisk sekreterare för Liberalerna. Pär besökte Nordkorea 2012 och grundade därefter infokorea.se. Han nås lättast på par@infokorea.se eller @parlundqvist.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*